När jag blev tillfrågad av Expressens kulturredaktion att vara med och rösta fram 2000-talets bästa svenska böcker blev jag ärligt talat lite uppåt. Efter fyrtio år i yrket har jag med stigande vemod hittat guldklimpar som blivit liggande i diket medan andra, bullrigare kritikerälsklingar fått allt ljus. Och jag har äcklats av flockmentaliteten i en värld där alla vill framstå som särlingar och fritänkare.
Det finns ingen rättvisa, muttrar man på sin kammare. Men nu får jag äntligen lyfta fram guldklimparna och ignorera det bullriga.
Själv hyste jag inga illusioner om att hamna på listan, men känner mig å andra sidan inte särskilt bortglömd heller.
Jag fick ihop en bra liten lista. Och det kändes som om jag hade gjort något gott. Vad glad den-och-den guldklimpen ska bli, tänkte jag. (Inte för att jag listat någon som en väntjänst.)
Först när publiceringsdatumet närmade sig insåg jag min missräkning.
Det är ju så här: de flesta författarna blir kvar i diket. Som alla andra misströstar de ibland och undrar om det är värt allt oavlönat slit, alla nervtrasande kast mellan hopp och förtvivlan, alla välmodulerade rop ut i tystnaden. Men de tröstar sig med att många stora konstnärer ignorerats av sin samtid, medan de bullrigaste författarna ömkligen glöms bort innan ens maskarna hunnit äta sig mätta.
Det diaboliska med Expressens lista är att den rycker denna slitna tröstnapp ur munnarna på en redan hårt prövad yrkesgrupp. Du kommer aldrig att plockas upp ur diket, viskar den. Många författare kommer att känna den svindel som uppstår när en livslögn punkteras. Vilket är komiskt i sig, eftersom listan förstås är… ja, fluff. Ett gäng glasögonormar som sitter i en ring på vinden, bläddrar upphetsat mellan sina samlarbilder och jämför med varandra. Men än sen? Expressen fick sin sommarsnackis. Och om ens livslögn punkteras för så lite kanske man inte har i yrket att göra.
Läs fler texter av Bengt Ohlsson