Jag kan inte påminna mig några nyheter som får större spridning än när en världsförbättrare eller miljömupp ertappas med brallorna nere. Allt från FN-styrkor som rövar och våldtar till klädjättar som påstår sig rädda regnskogen, men det bidde bara en leråker i Holland.
Kanske är det ett urgammalt tabu, att i skydd av godhetens paraply vinna medmänniskornas förtroende, vädja till deras ömma samveten, förmå dem att lätta på pluskan för att hjälpa nödställda – och sen bara proppa sina fickor fulla.
Å andra sidan – det här är mer komplicerat än man tror – är de flesta brott ett missbruk av ett förtroende. Om du så stoppar en lakritsbåt i munnen medan du rullar din kundvagn genom butiken har du visat butiksägaren att smågodiset inte längre kan ligga framme som det gör, utan måste låsas in.
Men det är något särskilt med lurendrejare som utger sig för att ”rädda klimatet”, som det poetiskt nog heter numera.
Jag tänkte på det när denna tidning hade ett reportage om två danska stjärnkockar som öppnade ett ”naturhotell” i Halland. Det visade sig förstås vara skumrask från början till slut, kockarna flydde till Guatemala och fortsatte sin slemma verksamhet där, och som en rubrikknipande knorr på alltsammans lämnade de 158 tunnor med avföring efter sig.
Jag hade ingen aning om att biltvättarna var så sinnrikt konstruerade
Bättre kunde det inte bli. Avslöjandet spred sig som en passadvind över världen, det hö-höades skadeglatt i hörnsoffor och fikarum.
Några dagar senare tummade jag igenom den jämtländska lokaltidningen och läste där en artikel om att många bilägare passar på att göra sina bilar ”vårfina” medan de byter till sommardäck. Reportern hade besökt några biltvättar och bland annat tittat in till Tomas Axner på OKQ8 vid Stuguvägen. Han ”betonar att det allra värsta mot miljön är att tvätta bilen hemma, särskilt om man står på en asfalterad yta med dagvattenbrunnar”.
– Vatten är vårt viktigaste livsmedel och det ska vi inte slösa med, säger han.
På hans mack finns en vattenrening som återcirkulerar spillvattnet och återanvänder ungefär 80 procent av det.
Jag hade ingen aning om att biltvättarna var så sinnrikt konstruerade, men när jag lyfte blicken från skärmen undrade jag hur många Tomas Axner det går på danska stjärnkockar som pungslår knösar med värkande samvete och schappar till Guatemala.
Jag gissar att det är ganska många. De blir sällan virala. Men de kämpar på.
Så även jag, med min förbannade återvinningspåse.
Medan jag ger mig ut på en ny runda till de skamfilade containrarna inser jag något som faktiskt inte känns helt hundra.
Det skulle bli en ritual, i ordet krassaste bemärkelse
Ett av de mest spridda hö-hö-avslöjandena handlar just om återvinning, och att alltsammans är en bluff. Oavsett hur noggrant man gräver i sin fläckiga påse och norpar bort plastkorken från gräddförpackningarna – varvid man ofelbart får några surnade skvättar på handryggen – hamnar allt på samma sopberg.
Men det jag inser är att även om Gud skulle knacka mig på axeln och informera mig om att det är så som hö-höarna har sagt, och att allt mitt sorterande är meningslöst, skulle jag – om jag känner mig själv rätt, och tyvärr gör jag nog det – fortsätta med mitt sopsorterande.
Det skulle bli en ritual, i ordets krassaste bemärkelse. För att citera ordboken: ”noga fastlagt mönster för (viss) högtidlig akt eller förrättning, särsk. om religiös sådan.” Jag skulle stå där och langa ner kaviartubens kork i ”plast” och tuben i ”metall” i en tjurskallig protest mot att de här grejerna inte återvinns.
Och jag skulle ändå finna en mening i det.
När allt kommer omkring vimlar livet av ritualer där jag försöker sprida vänlighet och omtanke i hopp om att få någonting tillbaka, eller ägnar tid och möda åt ett arbete, i hopp om att det ska skänka glädje och spänning eller bara förströelse åt en namnlös läsarskara. Ja, ritualer för att övertyga mig själv om att alla dessa mikroskopiska goda eller åtminstone välmenta handlingar ingår i något diffust större.
Jag har inga garantier för någonting, utan kan bara hoppas att tvivlet mals ner om jag biter mig fast vid ritualerna, som om livet hängde på det. Vilket det kanske också gör.
Läs också om Bengt Ohlssons vardag på kyrkogården eller någon annan krönika.
