Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Sveriges Radio aviserade en serie som heter ”Krasch eller konsensus”. Roliga-stenansiktet Niklas Källner skulle fösa ihop två meningsmotståndare i en bil, köra någonstans och se vad som händer.

Jag himlade lite med mina inre ögon eftersom public service allt oftare känns som den där överängsliga dagisfröken som flänger omkring i varenda vrå av samhället där konflikter kan uppstå eller rentav hetta till, och kanske dammar hon av den gamla klassikern när barnen leker krig: ”Nämen hörni, kan ni inte leka FRED i stället?”

Hon bedriver ett outtröttligt krig mot ”polariseringen” som påstås vara värre än någonsin, men det enda som aldrig förändras är människans övertygelse att tiden som just de själva lever i är exceptionell, åt ena eller andra hållet… eller förresten helst åt det dåliga hållet, eftersom det skänker ett ödestyngt skimmer åt våra annars mördande enahanda vardagar. Om vår tid vore exceptionellt bra i något avseende skulle vi känna oss bortklemade och hängmagade och drabbas av dunkla skuldkänslor.

Det här får man visserligen säga i det här djävla landet, men då får man vara beredd på dålig stämning. Om man – i det här fallet framför badrumsspegeln – påpekar att det funnits miljoner som du, som skrivit sina små tankestycken år ut och år in, med varierande verkshöjd, och sen har du fallit ihop på gatan och glömts bort snabbare än man hinner säga ”Red Top”, då ser de ut som om man ryckt snuttefilten ifrån dem.

Men åter till ”Krasch eller konsensus”.

Niklas Källner har gått grundligt till väga och läst på om olika konfliktlösningar. I programmet jag lyssnade på uppmanade han högertomten och vänsterskrället att berätta om när de först kände vartåt de lutade. Då fick de söka sig långt bakåt, och plötsligt upptäckte jag att jag lyssnade med nya öron.

Vi suckar åt politiker som klamrar sig fast vid sina talepunkter

För om vi ska vara ärliga, när vi öppnar munnen och ger oss in i diskussioner är det mesta som strömmar ut en kökkenmödding av sånt vi plockat åt oss av andra och som vi tycker låter snajdigt. Vi suckar åt politiker som klamrar sig fast vid sina talepunkter, men hur står det till med våra egna?

Vi väljer ut några som får oss att låta vuxna och insatta. Men när jag hör högertomten och vänsterskrället i Källners program börjar jag misstänka att våra politiska hemhörigheter handlar så oändligt mycket mer om hjärta än hjärna, och att det är så befriande… barnsligt.

Själv minns jag exakt när jag fick den första förnimmelsen av att vänstern inte var platsen för mig. Jag kan ha varit tretton eller fjorton. Min kompis proggiga mamma och hennes väninna tog med oss på den antikoloniala klassikern ”Slaget om Alger”. Efteråt tog vi en fika på Medborgarplatsen och pratade om filmen. Jag tog deras tändsticksask, sorterade tankspritt de brända stickorna från de obrända och svepte sen ut de brända på torgets kullersten. Väninnan fräste åt mig att det där var väl onödigt, nu kommer en stackars städerska få gå och plocka upp det där.

I det ögonblicket började en insikt gro. Insikten att jag aldrig kommer att duga åt de här människorna, hur jag än försöker. Jag kommer bara känna mig fånig som hoppades finna en plats i deras gemenskap. Att det bakom deras mysiga anything-goesiga fasad bara döljer sig stränghet och frostig moralism. För att inte säga puritanism.

Det här var mitt avgörande ögonblick. Jag misstänker att det letat sig in i någon av mina böcker, kanske till och med flera, med eller utan lösnäsa och peruk.

Och det låter förstås idiotiskt nu när jag ser det i skrift.

Om min kompis mamma haft med sig en välondulerad folkpartist, komplett med halmhatt på huvudet, hade mitt politiska tillblivande tagit en annan riktning? Hade inte en kristdemokrat lika gärna kunnat sträcka upp mig för tändstickorna? Eller om hon tillrättavisat mig med varm och mjuk stämma, samtidigt som hon la en hand på min, hade jag skrivit krönikor i Flamman nu?

Frågorna har inget svar. Det betyder inte att det är ointressant att ställa dem.

I alla händelser, om jag får syn på Niklas Källner bakom ratten någonstans kommer jag att tuta tacksamt åt honom.

Share.
Exit mobile version