Nu är det högsäsong för en av årets roligaste aktiviteter.
Jag talar förstås om att sparka till kastanjer.
Blicken söker febrigt de blanka, vackra nötterna som döljer sig bland geggan av fuktiga löv.
Sen handlar det om att få till en bra träff. Det är svårare än man tror. Gissningsvis som att lyckas med en golfswing. Ibland träffar man för högt upp på kastanjen, och då far den bara i väg några förstulna decimeter, och ibland träffar man för långt ner, med samma resultat. Men i lyckosamma ögonblick träffar man med tåspetsen mitt på kastanjen, och då hörs det där klockrena, sugande smackandet. Och kastanjen far i väg som en projektil.
Den studsar och far, skjuter i väg med oväntad hastighet. Dansar hit och dit, gör ivriga skutt, den ser befriad ut, som om den längtat efter den här upptäcktsfärden.
Bara en sak slår aldrig fel: förr eller senare sprätter den i väg mot ett oönskat ställe. En fotgängares ben på andra sidan gatan, till exempel. Fotgängaren ser sig surmulet omkring, och man tvingas le urskuldande, vilket inte är det lättaste, för folk verkar inte förstå varför man bara måste känga till kastanjen.
Folk som använder den här sortens metaforer borde beläggas med munlås ett par veckor
Eller också studsar den ut i gatan och plonkar in i karossen på en passerande bil. Det slutar med att man får skämmas och slå ut med händerna. Ändå kan man inte låta bli att sparka till nya kastanjer.
Det påminner lite om skrivandet.
Var det en krystad metafor?
Håll i er, det blir ännu värre.
Jag satt på ett kafé. Ett par bord längre bort satt några unga vuxna, mellan trettio och trettiofem. En kvinna med långt vildvuxet hår utgöt sig entusiastiskt om klättring, som hon just hade börjat ägna sig åt. Hennes sällskap lät inte helt övertygat, men hon öste på:
– Jag lovar, när man är där uppe är det som… som bra sex…
Folk som använder den här sortens metaforer borde beläggas med munlås ett par veckor. Jag gissar att könsfördelningen bakom munlåsen kommer att bli hyfsat jämn.
En gång var jag på ett seminarium där en hyggligt renommerad dramatiker spände blicken i oss och sa:
– Ni måste…
(Konstpaus där han låtsades leta efter orden, men han hade förstås dragit sin harang hundratals gånger förut.)
– …knulla texten…
Syftet med båda dessa metaforer är att vi ska se upphovspersonen framför oss i ett sexuellt sammanhang. Och vi har inte mycket val. Bilden blaffar ner i skallen på oss, vare sig vi vill eller inte.
De gör kort sagt ett slags kvalmig, erotisk reklam för sig själva
Och det räcker inte med det. Eftersom både dramatikern och klätterentusiasten är så frisinnade och ohämmade i sin metaforik ska vi tänka att de förmodligen är lika frisinnade och ohämmade mellan lakanen.
De gör kort sagt ett slags kvalmig, erotisk reklam för sig själva.
Ingen av oss har bett om den här informationen. Vi blir paffa och ställda, känner oss blyga och försagda, och de här personerna har oss plötsligt i sin makt, för vem vet när de tänker blotta sig härnäst, eller vad de tänker blotta? Vi väntar nervöst på fortsättningen. Känner oss i värsta fall manade att hänga på den verbala lössläpptheten. Rentav överträffa den?
Eller också blir vår blygsel en skamlig hemlighet som vi måste göra allt för att dölja. För om vi visar den, och blir besvärade eller brister ut i ett nervöst skratt, tyder det på att vi är försagda mellan lakanen.
Vi har förstås ingen lust att sitta på kaféet eller seminariet och avslöja hur vår sexualitet är beskaffad, men de här frifräsarna har bestämt att det är så det ska vara.
Har vi inte en samtyckeslagstiftning? Det har anlagts synpunkter på den, och jag tänker inte ge mig in i den diskussionen, men nu när lagstiftningen finns borde den också omfatta metaforiken.
Ut på remiss till lagrådet! Hur det skulle fungera är jag inte säker på, men jag kan väl inte ha svar på allt?
Kanske kunde klättertjejen förväntas hejda sig, se sig omkring och fråga:
– Okej med en sexuell metafor här…?
Nej, förresten, Gud nåde den som då skakar på huvudet.
Du kanske undrar om jag är ironisk. Förmodligen. Men inte helt och hållet. Ironier är ju sällan det.
Det var bara en kastanj som jag inte kunde låta bli att känga till. Och den studsade i väg som den ville, mot smalben och bildörrar.
Här kan du läsa fler texter av Bengt Ohlsson.
