Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vi är medlemmar i Nato sedan den 7 mars förra året. Invändningarna mot vår ansökan minns jag som beskedliga, men nu hörs de allt oftare.
Det gick för snabbt, det förekom ingen ”debatt” och beslutet fattades i hysteri.
I gnölhänseende känns argumenten besläktade med charterbussens ”vi har inte fått någon information”.
Somliga intar den raljerande linjen. ”Jag tror inte det är någon större risk att Putin invaderar Gotland”, låter coolt att säga medan man nyper åt sig några chipsflarn ur värdarnas skål.
Andra anlägger ett fredsduvigt tonfall och antyder att alla som vill rusta upp och bygga kanoner tycker att det är spännande, och innerst inne önskar att det smäller till snart så att vi inte har byggt alla kanoner förgäves.
Själva föredrar de ”andra lösningar” än de militära, vilket de gärna drar till med utan att specificera närmare, men målet är nått och de framstår som nyktra nytänkare som inte dras in i några stenåldersmässiga våldsspiraler.
De här psykologiska mekanismerna – att först drabbas av panik och sedan, när den värsta adrenalinruschen bedarrat, skynda sig att himla med ögonen åt alla andra hysterikor, jag var ju aldrig rädd på riktigt – är fullt begripliga och tröttsamt välbekanta.
Det påminner mig vagt om dokumentärfilmen ”Nattens änglar”, som tilldrar sig i ett Mexico City där privata ambulanser ligger i ständig beredskap för att knipa åt sig blödande och skadade att köra till akuten. Först när de olycksdrabbade avlämnats kan ambulansförarna vädja till den anhöriga som ringde larmsamtalet att betala en slant för att de räddade livet på sonen, brorsan eller frun.
Det är fascinerande att följa omsvängningen hos alla anhöriga som först stod upprivna på trottoaren och blev så underdånigt tacksamma för att ambulansen kom – men när faran är över och sonen, brorsan eller frun ligger i tryggt förvar på operationsbordet, då är tacksamheten som bortblåst och de börjar jiddra med de utfattiga ambulansförarna. Tog du inte en onödig omväg i den där korsningen…? Nä tyvärr, det här vill jag inte betala för.
Vore det inte hederligare att stå för att vi är skitskraja, och uppbåda tillräckligt mycket fantasi för att inse att alla andra också är det, även ÖB och försvarsministern. Men ingen skulle bli lugnare av att se dem skälva i fosterställning på presskonferenserna.
Det är inte konstigt att vi är skitskraja heller. Hur kan vi vara något annat? Om krig vet vi ingenting. Åtminstone mindre än våra grannar. Det ska vi vara tacksamma för.
Jag ska inte påstå att min rädsla är den största i Sverige, men stor är den. I synnerhet för våld. Trots att, eller kanske på grund av att jag aldrig varit i slagsmål. Knappt ens som parvel. När vi flyttade från Östersund i slutet av sextiotalet hamnade vi i ett radhusområde utanför Stockholm. Ryktet gick att det fanns en jämnårig ”finne” i området som var ”helt galen”. Så jag vågade inte gå ut. Till slut kom min mamma på råd och gav mig en visselpipa att hänga runt halsen. Om jag hamnade i knipa kunde jag blåsa i den, och då skulle min storebrorsa rycka ut.
Jag gissar att alla syskon drogs in i ansvaret över sin hariga lillebror, för någon av dem suckade att det bästa vore nog om jag stötte ihop med finnen och åkte på en snyting en gång för alla, så att jag lärde mig att det inte var hela världen.
I tonåren utökades rädslan till att omfatta kärnvapenkrig och att tvingas stappla fram bland ruiner där bara kackerlackorna överlevt (och jag, tydligen). Det blev så illa att jag snodde ihop en häxblandning av min farmors mediciner som jag förvarade i en Läkerolburk och skulle stjälpa i mig när flyglarmet ljöd, så jag åtminstone slapp kackerlackorna.
Egendomligt nog har krigsskräcken aldrig känts så hanterbar som när jag gick igenom hemvärnets grundkurs för tio år sen. Jag fick instruktioner och utrustning. Allt blev handfast och konkret. Visst, om det värsta hände skulle jag kallas ut, men då vore jag åtminstone i sällskap med män och kvinnor som fått samma instruktioner och utrustning. Och jag slapp gå ensam med min visselpipa.
Läs mer av Bengt Ohlsson:
Fotboll handlar om mod – och ständig besvikelse
Jag vill fråga Chat GPT om geléhallon gelhallon
