För en tid sen skrev jag på detta utrymme om mina trogna följeslagare Bengt Jekyll och Bengan Hyde.
Det handlade om Bengan, som retar upp sig på triviala företeelser i omgivningen, och Bengt som försöker få sin koleriske tvillingbror att ta reson. Med varierande resultat.
I dag tänkte jag introducera en annan följeslagare som jag har ett mer komplicerat förhållande till. Jag har aldrig gett honom ett namn, men efter en skakande upplevelse på Bokmässan är det hög tid att jag gör det.
Mina damer och herrar, och allt däremellan och allt därutöver – låt mig presentera Dumrösten.
Det egenartade med honom är att han – för tro mig, det är en han – hasplar ur sig grejer som går tvärs emot allt jag står för. Ta vilken stendum fördom som helst, och Dumrösten bräker ut den. Han är allt som slutar på ”fob”.
Ibland nöjer han sig inte med att förorena i mitt inre, utan hoppar ut genom munnen. Tack och lov oftast när jag är ensam, eller i tryggt sällskap.
Jag vet inte vad han vill. Han verkar inte stå ut med allt rättrådigt och empatiskt där inne. Han klottrar otidigheter på de vita väggarna.
Jag skulle vilja kartlägga Dumröstens historia i mig, om han börjat ta mer plats när jag blivit äldre, och han skulle kunna få mig att förlora vartenda uppdrag som tryggar min försörjning. Dumrösten piggas upp av att jag uppnått en viss fallhöjd, och att internet gett alla skvallerbyttor oanade möjligheter att sprida hans vederstyggligheter. Och att min alltmer bristfälliga kultursidesläsning kan få mig att stupa på alla snubbeltrådar som lurar överallt.
Min enda tröst är att jag inte är ensam om att plågas av en Dumröst. Jag misstänker att alla har en. I nära relationer tror jag till och med att den kan ha en välgörande effekt; att den svetsar människor samman, man säger något anstötligt i tv-soffan och det blir som att signalera till sitt sällskap att jag känner mig hundraprocentigt trygg med dig – jag vet att du vet att mina åsikter och känslor är de rakt motsatta till det som jag nyss sa.
Ta vilken stendum fördom som helst, och Dumrösten bräker ut den
Ibland misstänker jag också att Dumrösten är ett eko från den muggiga forntid när jag växte upp, när man gjorde stora ögon vid åsynen av kvinnliga poliser och den enda icke svenskfödda klasspolaren jag hade var en kille från Finland och som presenterades högtidligt av fröken framme i katedern, och alla tyckte synd om honom och ville ha med honom i sina lekar på frukostrasten.
Glöm inte var du kommer ifrån, säger Dumrösten. Visst, nu är du en fin människa. Men en gång var du sån här.
Jajaja, mumlar jag besvärat.
Men ibland kan Dumrösten ställa till det riktigt ordentligt för mig.
Under Bokmässan satt jag och glåmade i en korridor och våndades inför ett seminarium. En gammal kompis kom fram och hälsade, jag hade inte träffat honom på trettio år. Han var i sällskap med en kvinna och presenterade henne. Vi pratade en stund, och när de skulle gå passerade en person bakom dem, och då passade Dumrösten på och sa något anstötligt om personen ifråga.
Jag skyndade mig att häfta fast ett lättsamt tonfall vid Dumrösten, och tvingade fram ett leende för att reparera skadan, men min polare såg lite olustig ut, och kvinnan vid hans sida såg ut som om jag just dragit ner brallorna. Vilket jag på sätt och vis också hade gjort, eller rättare sagt, Dumrösten hade gjort det åt mig.
Liknelsen är tyvärr inte långsökt, för att släppa fram Dumrösten innebär en intimisering. Min polare hade nog kunnat ta den, för när vi var unga sjöng våra Dumröster tvåstämmigt, men kvinnan i hans sällskap hade jag aldrig träffat förut.
Efter den här händelsen kände jag mig tvungen att ha ett allvarligt snack med Dumrösten.
Vet du vad, sa jag. Det kanske är dags att vi går skilda vägar. I alla händelser tror jag att du får stanna hemma från Bokmässan nästa gång.
Dumrösten mötte lugnt min blick, och sen sa han att jag borde fundera noga på det.
Om du aldrig släpper fram mig, påstod han, kommer det att straffa sig.
Jaha, hur då? frågade jag.
Vänta ett par veckor så får du se, sa han. Då kan världen styras av en man som jag behärskar helt och hållet.
Här kan du läsa fler krönikor av Bengt Ohlsson
Bengt Ohlsson bor i Stockholm. Han är född i Östersund och har medverkat i DN sedan 1984. Han tilldelades Augustpriset 2004 för sin bok ”Gregorius”. Hans senaste roman heter ”Helga”.
