På kvällarna brukar jag förväntansfullt tumma fram stegräknaren på telefonen, och om min fru råkar vara i närheten vill jag inte undanhålla henne att se där, det blev en mil i dag också.
Jag brukar tolka det som goda nyheter, eftersom jag då med gott samvete kan avstå från de genanta kroppsövningar som alla tycks hänge sig åt. Unga människor som trär in sig i helvetesmaskiner i lokaler med hemlighetsfullt tonade rutor … för att inte tala om stackarna som flåsar runt Djurgårdskanalen med något slocknat i blicken. Jag brukar hänsynsfullt titta undan när de passerar, men noterar att kvinnorna har åtsmitande plagg på underkroppen och männen har bylsiga. Vad är det ett uttryck för, och varför är det aldrig tvärtom?
När ämnet ”träning” dyker upp i sociala sammanhang och jag skyndar mig att nämna att hunden och jag går en mil om dagen brukar de ”tränande” människorna lika snabbt upplysa mig om att det är väl bra, men ”träning” är det knappast. Man måste bli andfådd för att det ska räknas, inskärper de.
De är nog bara avundsjuka.
Den senaste veckan har stegräknaren mer blivit en källa till komik än självbelåtenhet.
Jag är i en flugprick i amerikanska södern.
Tre tusen själar, oräkneliga frikyrkor, ett hotell.
När jag checkade in gick jag till fönstret och såg ett Walmart torna upp sig ett par hundra meter bort. Jag hängde på mig ryggsäcken och lommade iväg för att köpa förnödenheter.
Det blev en promenad över parkeringar, ramper, gräsklädda diken och sexfiliga motorleder.
Det var som att vandra genom ett månlandskap. Ingen annan gick till fots. Folk susade förbi i sina blanka truckar och sneglade på mig, och jag insåg att mitt promenerande var en tydlig dårsignal; som att se någon knalla längs Essingeleden, eller i vägrenen på E4. Man tänker att det är en förvirrad stackare som polisen kommer att förbarma sig över.
Man måste bli andfådd för att det ska räknas, inskärper de
Den ena dagen läggs till den andra.
Jag kör omkring och gör mina nedslag, trycker fram en radiokanal på måfå, en kristen historia men jag låter den vara, vill bara absorbera vad det nu kan vara, marineras i rösterna. Efter en halvtimme inser jag att de har tiggt pengar oavbrutet. En gräns de vill nå innan klockan elva. Nya röster kommer in, welcome brother John, och John börjar tigga.
På väg till en ny flugprick byter jag kanal och hamnar på NPR East och stannar sen där.
NPR står för National Public Radio, vilket är USA:s finradio, deras P1 helt enkelt. Icke vinstdrivande, finansieras av donationer från lyssnare, bidrag från stiftelser och lite offentliga medel. De kan ägna en hel timme bara åt rytm, vad det är, bjuda in forskare, intervjua Princes ljudtekniker som berättar att spädbarnsskrik skiljer sig åt mellan olika språkområden, eftersom fostren legat i magen och snappat upp rytmerna där ute.
Sen en timme om presidentens – jag har ju lovat att aldrig mer nämna hans namn – nya mullrande om Kuba, de pratar med ärrade korrar från BBC och New York Times och jag sitter bakom ratten och undrar varför korrarna är så generösa med sin tid, men kanske tycker de att det är för den goda sakens skull, och att det inte skadar att sammanfatta ett och annat för egen del också.
Mellan dessa förnämliga inslag tigger även NPR East pengar. Men inte med hjälp av brother John, utan entusiastiska studenter och hemmafruar.
När jag kommer hem till hotellet börjar jag längta efter en halvlitersmugg ”latte” som jag köpte på det där stället härom dagen, smaksatt med allt man kan tänka sig, kanel, choklad, marshmallows…
Jag tummar på telefonkartan. Fiket ligger tio minuters promenad från hotellet. En dårvandring över ramper, diken och den förskrämda ruschen över de sex filerna.
Men tre minuter med bilen.
Jag går ner och kliver in bakom ratten. Till min förskräckelse upptäcker jag att det känns… ja, mysigt. Att det är så här det ska vara.
Jag har helt enkelt snappat upp rytmerna där ute.
Några minuter senare sitter jag på fiket, sippar på det söta skummet och ser gäster med Michelinhyddor vagga förbi. Enligt stegräknaren snittar jag numera på tre komma åtta kilometer.
Läs fler krönikor av Bengt Ohlsson.
