Semestertider gör mig illa till mods. Luften är åsktung av förväntningar. Fallet blir således tungt. Det blir mången alkoholstinn uppgörelse bakom ladan ”så barnen slipper höra”, och alla sextonåringar som slavar i glasskioskerna kommer att få höra snäsanden om ”service” från högröda småbarnsfarsor som börjar sakna kontoret redan veckan efter midsommar.
Jag vill därför påminna om något som alla vet, men ofta glömmer: de värsta magplasken blir de starkaste minnena.
Jag såg mycket storslaget i USA förra sommaren. Men jag glömmer aldrig Indianapolis.
Min fru och jag har olika förväntningar på hotellrum. Jag tillhör de ”sparsamma” som gärna kan skyfflas in i en låda på bårhuset. ”Man ska ju ändå bara sova där”, tycker jag om att säga. Jag har löddrigt lovprisat airbnb, eftersom det är mer ”autentiskt”.
Nu hade hon åkt hem, och jag satt på bussen från Chicago för att träffa min gamla kompis Jeff i Kentucky. Det var lagom med några dagars bensträck i Indianapolis.
Bussen stannade i det vanliga ingenmanslandet. En barack, några majapuffande hemlösa, frigolitmuggar som vaggade i vinden.
Trettiofem grader varmt. En tigande Uber körde mig till det ”centrala” airbnb-boendet. Det tog sin tid. Den stannade i ett skabbigt småhuskvarter där Prideflaggorna vann hårfint över Trumpskyltarna. Jag släpade min väska mot ett hus med fördragna gardiner. Knappade in mig med kod.
Värdinnan var ”out of town”. Smutsdisken tornade upp sig i vasken. I annonsens husregler stod att hon inte tolererade skor inomhus, och om man missat budskapet fanns påminnelser med oroväckande mjuka formuleringar på lappar i hallen.
Jag gick in på mitt rum och sjönk ner på sängen. Började bli panikhungrig. Kopplade upp mig mot hennes wifi och försökte utröna var närmaste mataffär låg. Drygt en halvmil.
Jag lämnade huset och gick ut i det stickiga solljuset. Kvarteret var folktomt, sånär som på en och annan cyklist med methigt insjunkna kinder.
Jag tänkte på mataffären. Sex kilometer dit i hettan, sex kilometer hem med tunga kassar.
Jag sökte mig ut på en större gata. Där låg en däckfirma, en mäklare och något diffust igenbommat. Och en glassbar!
Ja ja. Man kan väl äta sig mätt på glass? Jag åker ju vidare i övermorgon.
Jag gick in. Dörren plingade. En senior kom uttofflande från köket. Jag pekade ut tre smaker, och en kaffe tack. Satte mig i hörnet. Fantiserade om glassen.
Dörren plingade igen. En pappa kom in med två flickor i sexårsåldern och övervakade deras utförliga beställningar. Jag sken upp inför denna fläkt av normalitet – tre hela och rena människor med tänder i käften! Jag försökte se så hel och ren ut som möjligt, visa att jag var en av dem.
Efter en stund ropade senioren åt mig och vinkade mot disken. Jag skyndade dit och stirrade ner på en glass som var något av ett underverk, med paraplyer och strössel och röda bär och grejer. Jag nöp försiktigt tag i den plastflätade korgen med glasskulorna, bar i väg underverket till mitt bord och gratulerade mig själv till att ha ramlat över en sån ambitiös glassbar.
Men senioren ropade igen, no, no sir, och han viftade med handen. Och jag insåg mitt hungrigt omtöcknade misstag – jag hade norpat åt mig någon av flickornas glassar. Jag gick tillbaka och sträckte fram det paraplyprydda underverket mot flickorna och strösslade med sorry, sorry.
Men senioren upprepade no, no sir, och han tog underverket ur min hand. Och han visade mig att den utsökta skapelsen var en demonstrationsglass av hårdplast.
När jag kom hem till det fördragna huset tog jag av mig skorna, satte mig på sängen och tänkte att jag kunde unna mig en Netflixdag, det hade trots allt varit två hektiska veckor.
Efter en halvtimme la wifiet ner och kom aldrig åter.
Jag packade min väska och tog tigande en Uber till närmaste storhotell. Låg sen vid poolen i två dagar, såg ut över hustaken och sträckläste ”Slakthus 5” som jag köpte på det fina Kurt Vonnegut-museet.
Jag vet inte hur många gånger jag tänkt på vad som kan ha farit genom flickornas huvuden när främlingen höll fram en plastglass mot dem, med sitt mest servila leende.