En skräckbild som ofta målas upp i västvärlden är att den internationella migrationen skulle vara större än någonsin, att antalet flyktingar växer lavinartat, att människor från särskilt fattiga länder genom orealistiska löften från smugglare luras att migrera och att invandrare från icke-västliga kulturer inte klarar av att anpassa sig. Syftet med ”kriget” är att stoppa irreguljära migranter, alla som saknar pass och visa, även flyktingar. Det sker genom att bygga murar, i både bokstavlig och bildlig mening.

Med utgångspunkt i den internationella forskningen granskar de Haas i sin bok ”How migration really works” (Viking Penguin, 2023) kritiskt de utsagor som förekommer i debatten. Den bild han tecknar avviker i viktiga avseenden från den som förmedlas av ledande politiker. Han konstaterar till exempel att antalet internationella migranter visserligen har ökat men att detta främst speglar befolkningsutvecklingen. Andelen av världens befolkning som lever i ett annat land än sitt födelseland har sedan 1960-talet legat stabilt kring 3 procent. Det innebär att 97 procent nu som då lever i sitt födelseland.

Av debatten kan man också få intrycket att huvuddelen av alla migranter är irreguljära. Så är inte fallet. Till exempel kommer varje år omkring 2 miljoner migranter med giltiga resedokument till EU. Det gäller också nio av tio från Afrika. De irreguljära migranterna över Medelhavet är i genomsnitt cirka 65 000 per år och inget tyder på att andelen ökar. Även de som lever ”illegalt” i EU har i regel kommit hit legalt men stannat kvar sedan deras visa gått ut. Andelen flyktingar i världens befolkning har sedan 1960-talet varierat mellan 0,1 och 0,35 procent. Den har ökat i samband med krig och kriser, men det har inte skett någon trendmässig ökning. Andelen var 0,33 procent i början av 90-talet och 0,25 procent 30 år senare.

Trycket från flyktingar är inte heller något som främst berör västländerna. 85 procent av dem finns i fattiga länder i flyktinghärdarnas närområden. Libanon med 5,5 miljoner invånare har tagit emot dubbelt så många syriska flyktingar som EU med 450 miljoner invånare. Av 6 miljoner flyktingar från afrikanska länder finns 5,5 miljoner i andra afrikanska länder, av 2,6 miljoner från Afghanistan finns 2,2 miljoner i Iran och Pakistan. de Haas menar att den flyktingkris som många i västvärlden säger sig uppleva inte så mycket rör sig om antalet flyktingar utan främst är en politisk kris, som ytterst handlar om oviljan att ta emot flyktingar och dela ansvaret med andra länder.

De övriga migranterna kommer inte främst från de fattigaste länderna. Det finns en tydlig tendens att emigrationen i stället ökar när ekonomin utvecklas. Först när länder går från medel- till höginkomststatus tenderar den att minska, samtidigt som immigrationen ökar. Sverige övergick med andra världskriget från emigrations- till immigrationsland. I södra Europa har det skett långt senare. Mycket talar för att det kommer att komma fler migranter från södra Afrika under kommande årtionden, inte trots en bättre ekonomisk utveckling utan just på grund av den.

Det är inte så att smuggling leder till irreguljär migration utan det är gränskontroller som leder till smuggling. De gör vissa migranter beroende av smugglare och tvingar dem att välja längre och farligare vägar. Ett konkret exempel: Fram till början av 1990-talet var det vanligt med så kallad cirkulär migration från norra Afrika till södra Europa. Migranter kom till Europa för arbete under vissa perioder och återvände sedan hem i förvissningen att de senare skulle kunna komma tillbaka. 1991 stängdes gränserna och det infördes krav på visa. Då började migranterna ta sig över illegalt i små fiskebåtar och de som lyckades vågade inte återvända. De blev kvar.

Ett annat exempel ges av en forskare som har jämfört utvecklingen i Guyana, Surinam och Franska Guyana, tre grannländer på Sydamerikas nordostkust. Guyana blev fritt från Storbritannien 1966 och Surinam från Nederländerna 1975. De drabbades efter frigörelsen av hårda restriktioner vad gällde möjligheterna att migrera. Halva deras befolkningar har emigrerat i rädslan för att bli inlåsta. Franska Guyana har däremot förblivit en del av Frankrike och därmed av EU. Därifrån har mindre än 5 procent emigrerat.


Det finns förskräckliga historier om hur det har gått för migranter, men också andra som är mer positiva och representativa.

EU har under åratal satsat miljontals euro på kampanjer för att avskräcka migranter. Budskapet har varit: ”Tro inte på smugglarnas lögner om de fantastiska villkoren i det rika väst. Det är farligt att migrera. De som gjorde det före dig har ångrat sig.” Men budskapet går inte hem. De potentiella migranterna frågar sig varför väst bygger murar och kräver visum om det som väntar är så hemskt. Det finns förskräckliga historier om hur det har gått för migranter, men också andra som är mer positiva och representativa. Och de potentiella migranterna tror inte på några lättförtjänta pengar, utan är mycket medvetna om att det krävs hårt arbete för att förbättra livsvillkoren.

Det är alltså efterfrågan på arbetskraft som lockar andra än flyktingar. de Haas visar också att migrationen följer konjunkturen. Han konstaterar därför att det bästa sättet för mottagarländer att stoppa invandringen vore att rasera ekonomin, men det är det naturligtvis ingen som förordar. De enda invandrare som officiellt välkomnas till EU är högutbildade, men det finns en stor efterfrågan också på annan arbetskraft. de Haas berättar att i Storbritannien har hälso- och sjukvårdssystemets beroende av invandrare ökat snabbt under senare år. Av de sjuksköterskor som rekryterades 2017-2022 var 45 procent invandrare varav den stora majoriteten från länder utanför EU.

Invandrarna är således viktiga för att hålla i gång välfärden i våra åldrande samhällen. Men de Haas varnar samtidigt för att tro att bara invandring skulle kunna lösa problemet. För att behålla kvoten mellan antalet äldre och antalet förvärvsarbetande skulle det krävas en invandring som är kanske tio gånger större än dagens. Det bedömer han av flera skäl som helt orealistiskt.

En utgångspunkt för ”kriget mot invandringen” är att de västerländska samhällena i dag är mer splittrade än någonsin. Den bilden utgår dock ifrån att de tidigare skulle ha varit mer homogena än vad som faktiskt är fallet. de Haas påpekar att många invandrargrupper och minoriteter som i dag självklart ses som en del av majoritetsbefolkningarna för inte så länge sedan betraktades som ”andra” som inte kunde smälta in.

Han framhåller att många samhällen genom historien framgångsrikt har hanterat en minst lika stor mångfald som dagens. Det finns ingen inbyggd motsättning mellan kulturell och etnisk mångfald å ena sidan och social sammanhållning och fredlig samlevnad å den andra. Han ser mångfalden som ett långt mindre problem för social sammanhållning än den hatpropaganda som sprids av vissa politiska ledare. Det största hotet mot sammanhållning är, menar han, ideologier som hävdar att grupper är fundamentalt olika.

de Haas finner att regeringar kan både motverka och främja integration. Ett sätt att motverka den kan vara ”multikulturalism” i meningen att invandrargrupper uppmuntras att behålla sitt språk, sin religion och sin kultur. Det kan ses som ett uttryck för att man accepterar deras närvaro, men inte att de ska kunna bli ”en av oss”. Det kan uppfattas som en form av ”apartheid light” och motverka integration. Om en regering i stället vill främja integrationen är en viktig insikt att ju säkrare invandrare kan vara på att de ska få stanna och ju förr de får permanenta uppehållstillstånd och fullt medborgarskap, desto bättre fungerar den. Det bästa en regering kan göra för att främja integrationen är därför, enligt de Haas, att anvisa en tydlig väg till medborgarskapet.

Migration kan naturligtvis kortsiktigt innebära utmaningar och spänningar. Även här förekommer dock myter, som att invandring skulle vara förenad med ökad kriminalitet. de Haas visar att det inte stämmer. Han konstaterar att det förvisso kan finnas problem, till exempel med integrationen av vissa barn till invandrare (han exemplifierar faktiskt med Rinkeby), men framhåller samtidigt att den stora majoriteten av invandrare, även de från kulturellt avvikande miljöer, lyckas väl inom en eller ett par generationer. Det finns ingenting som tyder på att kulturella skillnader generellt skulle stå i vägen för integrationen.

Det sägs ofta att integration är en ömsesidig process, som kräver anpassning av både infödda och invandrade, men i praktiken är det alltid de invandrade som tvingas till den största anpassningen. de Haas konstaterar att de blir mer som infödda än infödda som dem och att invandringen knappast har förändrat de djupare kulturella, politiska och ekonomiska strukturerna i mottagarländerna.

Det finns åtskilligt för europeiska politiska ledare, också för svenska, att ta till sig i den forskning som de Haas redovisar. Han har gjort en viktig insats genom att sammanfatta de kunskaper som finns på området. Men han konstaterar också att problemet ofta inte är att ledare saknar tillgång till de kunskaperna utan att de i sitt handlande inte styrs av dem utan av myter och ideologier. Kanske är det dags för ett systemskifte?

Bengt Westerberg är ordförande i Frisinnade klubben. Han har skrivit om bland annat migration i ”Westerbergeffekten. Socialliberala reflektioner” (Fri Tanke, 2020).

Läs fler Helsidor i DN Kultur:

Marie Demker: Det flerspråkiga EU kan visa vägen mot global politisk handling

Astrid Seeberger: För Ljudmila Ulitskaja är bildning en väg till personlig frihet

Share.
Exit mobile version