Pop
Benjamin Ingrosso
”Pink velvet theatre”
(Universal)
Vissa av oss höjde på ögonbrynen nyligen, när Queens ”Bohemian rhapsody” placerade sig på plats 11 på P300, P3:s lista över ”världens bästa låtar”. Den sex minuter långa operapastischen representerar ju det mesta som provocerar med symfonisk rockmusik. Vi (läs: pretentiösa millennials) avfärdade redan på 1990-talet konceptet med bestämdhet.
Sedan dess har dock Queen gjort en intressant resa. Generation Z har tagit emot de pompösa anslagen, det ohämmade publikfrieriet och all avsaknad av coolhet med öppna armar. Man kan inte gå på fest med ungdomar i dag utan att tvingas konfronteras med, och bråka om, Freddie Mercury.
Så förklaras topplaceringen i P3:s omdiskuterade lista. Så förklaras framgången för Harry Styles utforskande av de översta skikten av 1970-talets topplistor. Och så förklaras ”Pink velvet theatre”, Benjamin Ingrossos nya album. En skiva som faktiskt, om man vill vara elak, rakt av skulle kunna beskrivas som en hyllning till musikhistoriens mest överskattade band.
Fakta.”Pink velvet theatre”
Benjamin Ingrossos fjärde studioalbum är producerat av Vincent Pontare och Salem Al Fakir.
Första singeln från albumet, ”Kite”, har redan strömmats över 35 miljoner gånger.
Allt börjar med en ouvertyr. Smäktande körer välkomnar lyssnaren till teatern vars namn antagligen inte är en omskrivning för det kvinnliga könsorganet. Upphovsmannen själv har beskrivit föreställningen som ”en nutida Romeo och Julia”, som utspelar sig i ”en drömlik värld”. Ambitionen är hans i karriären överlägset mest publika. Vilket faktiskt säger jättemycket om exakt hur bred inställningen är. Vi talar trots allt om en 26-åring som redan gjort ett dubbelalbum på svenska, där vissa av spåren är älskade nog att kunna framföras vid skolavslutningar.
Så att han tar Freddie Mercury vid handen för att nå nästa nivå av popularitet är logiskt. Det samma gäller för skivans andra tydligaste referens: Elton John. ”Pink velvet theatre” gräver sig djupt ner i den mylla som för ett halvt sekel sedan såg arenarocken växa och bli stor. Borta är de finlemmade, prövande dragen hos debuten ”Identification” och den klubbiga uppföljaren ”Playlist”. Redan i öppningsspåret ”Kite” kliver Ingrosso bredbent längst fram på scenen, med ett självförtroende som saknar motstycke inom svensk musik just nu.
Mot fonden av en rytm lånad till lika delar från Peter, Bjorn and Johns ”Young folks” och Maroon 5:s ”Moves like Jagger” sträcker en vansinnigt het poppärla om förälskelse (och oralsex?) ut sig till den sortens hit som har förmågan att överleva ett helt artisteri, oavsett vilka märkliga vändningar ett sådant kan tänkas ta. ”Kite” lade redan som singel i januari ribban för albumet högt, vilket sannolikt är en delförklaring till att producentduon Vincent Pontare och Salem Al Fakir fokuserat så hårt på att mejsla fram ännu fler bangers till ”Pink velvet theatre”.
Många av dem har smugits ut med jämna mellanrum under året. Discorökaren ”Honey boy”, ”Don’t stop me now”-syskonet ”Look who’s laughing now”, Journey-doftande ”Better days”… här glider den ena publikfavoriten från sommarturnén in i den andra. Samtliga kompletta med maffigt sväng och allsångsrefränger. Det är egentligen först vid tionde spåret, ”Iknow iknow”, som en liten avstickare görs från hitlandskapets motorväg. Där bryter plötsligt en sirlig gitarr sig lös från mängden. En slinga som för tankarna till Americas ”Ventura highway” vecklas ut, medan en dimmig synt lockar fram den melankoli som alltid kunnat anas i botten av Ingrossos röst, om man lyssnat tillräckligt noga.
Redan i öppningsspåret ”Kite” kliver Ingrosso bredbent längst fram på scenen, med ett självförtroende som saknar motstycke inom svensk musik just nu.
Tyvärr vågar han inte dröja kvar i detta albumets vackraste tonläge. Också avslutningen sker i fullt-ös-medvetslös-växeln, med ”Worst in me” som symfoniorkesterförstärkt, bombastisk final. ”Love me most when I deserve the least” (sic!) går texten, och sammanfattar märkligt träffsäkert hela skivans problem. I sitt anammande av de mest välkända, maximalistiska referenserna landar Benjamin Ingrosso då och då i just sådan banal generalitet. Man får en känsla av att han försöker skapa en musik vars motsvarighet inom konsten vore de där skyltarna med ”carpe diem” som man ska hänga på väggen.
Visst har han gjort sitt tydligaste, mest välarbetade album hittills. Men lika ofta som den känns lekfullt inspirerad av klassiska rockposer säger ”Pink velvet theatre” tyvärr mest sådant som redan har sagts tusen gånger förut.
Bästa spår: ”Kite”, ”Iknow iknow”
Läs mer:
Benjamin Ingrosso visar att 2024 är hans år på turnépremiären
Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik
