Benjamin Ingrosso i Los Angeles: ”Här är jag en ny artist”

Benjamin Ingrossos dagar i Los Angeles består av två saker: att skriva musik och att ta del av stadens restaurangutbud. Som svensk behöver man inte ha bedrivit någon djuplodande forskning i Benjamin Ingrossos liv för att dra slutsatsen att han på så vis befinner sig i ett slags drömtillvaro.

I Los Angeles, däremot, vet nästan ingen något alls om Benjamin Ingrosso, eller om hans passion för musik och mat. Inte ännu, i alla fall – det är delvis därför han är där: för att introducera sig, träffa sitt amerikanska skivbolag och ”lära känna folk”. Dessutom har han redan börjat skriva på ny musik, såhär några få dagar innan albumet ”Pink Velvet Theatre” släpps.

– Det är kul att känna sig som en helt ny artist. Eftersom jag har hållit på så länge i Sverige är det nästan skönt att känna att man får börja om från noll.

Benjamin Ingrosso är en av många svenska musiker som kommit till ”LA” för musiken. Det händer att han hamnar i studior, i sessions som det heter på branschspråk, och skriver musik med enbart svenska producenter och låtskrivare. Men distansen från Stockholm är ändå större än de nästan 9 000 kilometerna fågelvägen: själva staden gör något med musikskapandet, tycker han.

”Jag har sett framför mig hur jag sitter i en gul taxi i New York och hör min låt”

– Jag har alltid hittat mycket inspiration i den här stan. Folk kastar sig mellan genrer här på ett sätt som är befriande. Det spelas bred och annorlunda musik, man kanske drar och hajkar, äter lite american pancakes, lyssnar på radio. När man går in i studion går man in med en helt annan inställning och annat att skriva om.

För Benjamin Ingrosso är melodin första steget i låtskapandet – texterna har oftast kommit i efterhand och fått rätta sig efter instrumenten. Men i engelskspråkiga sammanhang sätts mer fokus på låttexterna, tycker han.

– Jag har utvecklats som fan som textförfattare här. Tidigare har jag mest bara tyckt det är skönt att sjunga saker som låter snyggt, även om jag inte alltid vet vad det betyder. Det kan vara så att någon säger: ”ouff, det där var en skitsnygg line” och jag bara: ”ja, jag vet inte ens vad jag sa”.

När samtalet glider in på framtidsplaner beskriver Benjamin Ingrosso en fantasi som är nästan identisk med scenariot i Miley Cyrus jättehit ”Party in the USA” från 2009, där hon kliver av planet på flygplatsen LAX, hoppar in i en taxi och börjar dansa i ett lyckorus – ”like yeah” – när hon hör sin låt spelas. Även om Mileys Tennessee säkert upplevdes som väsensskilt från ”musikens huvudstad” hade låttexten varit mer begriplig om den spelats in av artisten den ursprungligen skrevs för: Jessie J, i samband med att hon lämnade England för att slå igenom i USA.

Eller av Benjamin Ingrosso, för den delen.

– Jag har alltid manifesterat hur jag sitter i en gul taxi i New York och hör min låt, och jag kommer jobba hårt tills den dagen kommer.

Samtidigt verkar han ganska sval inför tankarna på en USA-karriär – kanske är de internationella drömmar han har inte riktigt så stora som Musiksverige tänker sig. På frågan om han känner sig färdig med Sverige efter alla framgångar är svaret tydligt.

– Nej, nej, absolut inte, nej. Nej, alltså Sverige är ju mitt hem, det är ju min publik som jag aldrig skulle ta för given. Bara den sommarturnén jag fick göra i somras känns nästan overklig. Skulle det komma en dag när jag får spela här så är det bara en bonus och en dröm.

Han fortsätter:

– Det är någon bild som finns av att ”nu åker han till USA”. För mig handlar det om att komma hit, hitta inspiration… Jag tror inte det handlar om USA, det handlar om att jag vill kunna göra det jag gör i Sverige i resten av världen.

Benjamin Ingrosso är noggrann med att påpeka att nya albumet ”Pink Velvet Theatre”, som släpps 25 oktober, är ett konceptalbum som helst ska intas i ett svep – från början till slut – och att varje låt ska ses som ett kapitel i en kärleksberättelse. Han beskriver det som att låtarna förlagts i ett alternativt universum, som man kliver in i och ”hamnar i en annan dimension”. Det handlar om lycklig och olycklig kärlek – skivan är som en ljudillustration av ”kärlekens bergochdalbana”, säger han.

”Är det här ens på riktigt? Är det bara i mitt huvud?”

– Den följer med från den där första kyssen när det bara exploderar av färger, till att man blir dödskär och får självförtroende, och sen tvivlar man på sig själv, sen kommer själva psykosen.

Några gånger under samtalet beskriver han delar av kärleksalbumet som just en ”psykos”, och då liksom kastar han sig bakåt i stolen och slår ut med armarna, som en demonstration av att tappa fotfästet. Han förklarar:

– Känslan när man bara, herregud är det här ens på riktigt? Är det bara i mitt huvud?

Inspirationen för albumet kommer från rockband som Queen och Franz Ferdinand. Och ABBA, vilket inte minst hörs på skivans ”Dancing Queen”-klingande fjärde spår ”Angela”.

– Skivan har alla de musikstilar som jag dör för, i en och samma värld. Den är ett välkomnande in i min värld och vad som händer i mitt kaosiga huvud.

Benjamin Ingrosso sitter framför skärmen i hoodtröja, lite kantstött av att nyss ha vaknat, i ett rum med stora glasfönster ut mot ett soligt Los Angeles. I bakgrunden skymtar hans två vänner, Oskar Fagerström och Jacob Rangnitt, som är med på resan och arbetar med dokumentärserien ”This is Benjamin Ingrosso”. Dagens agenda?

– Jag ska skriva musik med en kollega, och sen ska vi äta på en thaikrog som gör de sjukaste tom kha gai-köttbullarna i världen.