De flesta historier från technoklubben Berghain i Berlin börjar och slutar i den timslånga kön. Runt den strikta dörrpolicyn har en hel vetenskap vuxit fram: vad ska man göra, hur ska man vara, för att komma förbi den fruktade slutbossen Sven Marquardt? Han, klubbens tätt ansiktstatuerade vakt som stått i dörren sedan 2004, har blivit en berlinsk kultfigur. På diskussionsforumet Reddit finns flera trådar med instruktioner och stylingtips, och på Tiktok sprids klipp på turister som mot alla odds kommit in, brutit mot det strikta fotoförbudet, och sedan återrapporterar detaljerna inför miljontals följare. Som motreaktion skapas forum där dessa så kallade Tiktok ravers utmålas som ett hot mot allt som Berghain är. Där ställs frågan: hur ska vi skydda vår plats från detta fördärv?
Väl inne är det högt i tak (runt 20 meter), svettigt, uppklätt och avklätt. Världens bästa technomusik, en bas som enligt utsago får de inre organen att vibrera, droger och helt mörka rum där främlingar möts för att ha sex. Omslutande, beskriver många platsen som. ”Jag var där ensam som 17-åring och hade pyjamas på mig”, berättar en vän. ”Alla på dansgolvet var så snälla och glada och mysiga”, minns en annan. ”Jag var där i 21 timmar”, säger en tredje, och påpekar att det i sammanhanget inte är en särskilt imponerande siffra.
När jag, en Berghain-oskuld, ber folk beskriva ”känslan i kön” dröjer det inte länge innan jag får det självklara svaret att bara en riktig outsider skulle komma på att ställa en sådan fråga. För de som är vana vid Berlins klubbscen är väntan på att bli insläppt på Berghain något man gör på slentrian, osäkerheten är en del av upplevelsen, och de som går dit ofta har förståelse för det. Det tycks finnas en acceptans för den strikta dörrpolicyn, kanske för att den betraktas som ett viktigt instrument för att bevara Berghains tradition.
I en sällsynt intervju med dörrvakten Sven Marquardt i QX förklarar han sin bild av saken efter 20 år vid dörren: ”Det är viktigt för mig att vi bevarar en del av arvet, att det fortfarande känns som en välkomnande plats för den ursprungliga typen av klubbesökare”.
Med andra ord har inkluderingen skett med hjälp av en viss exklusivitet.
– Berghain har inkluderat de som vanligtvis exkluderas: transsexuella, sexarbetare, svarta, homosexuella, queers, funktionsnedsatta, äldre, säger översättaren och frilansaren Mats O Svensson till DN.
Öst och väst återförenades på dansgolvet.
Han är Berlinbo sedan tio år tillbaka, bor i Neukölln och har nyligen översatt kultförfattaren Rainald Goetz bok ”Rave” till svenska. Romanen är en resa till 90-talets Tyskland och technoscenens framväxt, innan Berlin blev landets technomecka. Rainald rör sig mest på dansgolv i München och på Ibiza, där han tillsammans med sina akademikervänner upptäcker klubbandet och drogerna.
– Ett rave är en utopisk plats. Man brukar säga att öst och väst återförenades på dansgolvet, säger Mats O Svensson.
När Berghain slog upp dörrarna i december 2004 var tyskarna alltså ganska väl uppvärmda. Grundarna Michael Teufele and Norbert Thormann, som kom från Berlins gayklubbscen, hade nyligen tvingats stänga föregångarklubben Ostgut för att ge plats åt bygget av den nya O2 Arena. Arvet från underground- och gayscenen skulle nu bäras vidare till en nyfunnen plats: ett före detta kolkraftverk ägt av svenska Vattenfall. Under några år, innan klubben köpte lokalen själv 2011, betalade den hyra direkt till Vattenfall. Utanför den industriella kolossen på gränsen mellan Friedrichshain och Kreuzberg ringlade sig köerna snart långa.
Även i Sverige spreds ryktet om den mystiska klubben. Den verkade ha allt: sex, droger, läder, och framför allt togs technogenren på allvar. Den svenska dj:n Sanna Engdahl, känd som La Fleur, bodde och jobbade i Berlin under många år.
– Alla ville till Berlin för att gå på Berghain och Panorama Bar, säger hon.
Historierna om fester som pågick i flera dygn adderade till myten.
– När jag bodde i Berlin kunde jag och mina kompisar äta frukost och sen åka dit vid elva en söndagsförmiddag och dansa lite.
Det var väldigt stort att det som ansågs vara det bästa och coolaste också var queer.
Också dj:n och musikproducenten Staffan Lindberg frekventerade Berghain under de tidiga åren. I nästa vecka släpper han ep:n ”Adjacnt” (Studio Barnhus). Numera är han främst aktiv i Sverige, men det var när han i början av 10-talet började dyka upp på Berghains line-up som dj:andet tog fart på allvar.
– De flesta skulle ha svarat Berghain på frågan om vad som var världens bästa och viktigaste klubb. Att spela där är otroligt roligt och ledde till en massa spelningar på andra ställen, men var också skitläskigt och innebar jättestor press på att leverera.
Han beskriver också Berghain som en avgörande plats på ett personligt plan.
– Detta var ju under en period när folk sa att saker var ”gay” när de ville säga att saker var dåliga. Vilken gay låt, vilken gay stil… Det var väldigt stort att det som ansågs vara det bästa och coolaste också var queer, säger Staffan Lindberg.
Trots de många försöken att avmystifiera Berghain verkar klubben stå stadigt. Samtidigt går allt fler uteställen runtom i Berlin i graven och ersätts av kontor och andra verksamheter. Ett av dem är Watergate, en annan viktig representant för Berlins klubbscen. Clubsterben, ska den nå också Berghain?
Inför att klubben firar 20 år nu i december är engagemanget stort. Några av världens största techno-dj:s har bokats för att fira jubilaren (amerikanska Honey Dijon till exempel). Men kanske drivs hajpen också av en viss framtidsoro. Enligt vissa är Berghain redan förlorat.
– Berghain har blivit sämre. Men det är hela Berlin som förändras, det blir dyrare, klubbarna man brukade hänga på läggs ned, säger Mats O Svensson.
Andra, som Sanna ”La Fleur” Engdahl, menar att det är en så pass viktig plats att den kommer att överleva det mesta.
– Det är en otrolig plattform för kreativitet och dans, och en symbol för frihet. Jag tycker att Berghain ska ses som den kulturella institution den är.
Klubbliv i litteraturen
”Rave” av Rainald Goetz (1998)
Övers. Mats O Svensson, It-lit förlag (2024)
Den kultförklarade romanen ges ut på svenska i Charli XCX-brattig skrud. Den handlar om 90-talets euforiska feststämning, hur technokulturen växte fram, och hur väst och öst återförenades på dansgolven runt om i Tyskland.
”Allegro pastell” av Leif Randt (2020)
Övers. Christine Bredenkamp, Forum (2023)
En samtida kärleksroman om författaren Tanja och webbdesignern Jerome. De har ett lite oklart distansförhållande och en massa livsideal som de inte vet vad de ska göra av. Istället ses de på helgerna och festar i Berlin, hänger på ”klubnacht” och tar olika preparat.
”Cigarett” av Per Hagman (1991)
Albert Bonniers förlag
Det är 90-tal i Stockholm och huvudpersonen i Per Hagmans debutroman håller oftast till på någon av stadens svartklubbar. Han ravear inte så mycket, men kanske är det uteliv han lever så nära man kommer Berlin-dekadens i Stockholm.
Läs alla texter om musik
