I arkiven
I DN Kulturs sommarserie utforskar vi vad som gömmer sig i de svenska arkivens kulvertar och magasinsgångar. Det här är del 1.
I ett ljust rum på Etnografiska museet i Stockholm ligger flera föremål uppradade. Här finns bland annat en filt tillverkad av barken från fikonträd och en fackla som har använts för att lysa upp vägen under långa vandringar genom regnskogen. Sakerna har hämtats fram ur arkivet med anledning av att museet fått besök av tre kvinnor från det australiska urfolket Jirrbal.
Daphne Miller blir tårögd när hon berättar hur det känns att se föremålen, som för mer än ett sekel sedan togs till Sverige från hennes hemtrakter i nordöstra Australien.
– Jag saknar ord och vet inte hur jag ska beskriva det, men jag blir väldigt känslosam. De här föremålen har tagits från Cedar Creek och att se dem här i dag är överväldigande, säger hon.
Den svenske vetenskapsmannen Eric Mjöberg kom till Cedar Creek under sin andra australiska expedition på 1910-talet. Han var zoolog och samlade in tusentals prover från djur- och växtriket. Med sig hem till Sverige tog han också föremål som tillhörde människorna i området. Många av dessa hamnade så småningom på Etnografiska museet.
Besöket i Sverige väcker dubbla känslor hos de tre kvinnorna. Samtidigt som flera av föremålen troligtvis har stulits av Mjöberg så finns de nu bevarade i sällsynt gott skick.
– Jag känner mig tacksam. Det här ger oss en idé om hur våra äldre släktingar levde och hur begåvade de var, säger Corinne Wollaston, som är Daphne Millers kusin.
Mycket har förändrats sedan Eric Mjöbergs tid. Cedar Creek heter numera Ravenshoe och genomkorsas av en väg. Sedan länge täcker en övergiven golfbana delar av det område som brukade tillhöra Jirrbal. Kvinnorna delar med sig av berättelser om en rik kultur, som till stor del kretsar kring träden, djuren och växterna i regnskogen.
Den svenska arkeologen Åsa Ferrier, som länge verkat i Australien, berättar att området fortfarande är fullt av lämningar från de tidigare generationer som levt på platsen. Hon har skrivit en avhandling om Eric Mjöberg och har arbetat tillsammans med Daphne Miller, Corinne Wollaston och Marina Woods i många år.
– Hon är vår syster, förklarar Daphne Miller.
Tidigare i år överlämnades Mjöbergs personarkiv till Etnografiska museet från en vetenskapsinstitution i Kalifornien. Åsa Ferrier har vant sig vid att tyda Mjöbergs spretiga handstil, som blir alltmer slarvig ju längre han befinner sig på resande fot. Nu läser hon högt ur hans dagbok och översätter till engelska.
– Det är roligt, man kan följa hans resa i detalj – till och med vilken tid han tar tåget, säger Åsa Ferrier.
– Han var väldigt systematisk, vilket är ovanligt för vetenskapsmän som arbetat i Australiens tropiska regnskogar under det tidiga 1900-talets kolonisation. Det är därför vi känner till så mycket i dag.
Besöket från Australien är ett led i att öka kunskaperna om Eric Mjöbergs samlingar. Tillsammans med museets intendenter har Daphne Miller, Corinne Wollaston och Marina Woods gått igenom föremål och fotografier från sina hemtrakter. Samarbetet ingår i förberedelserna inför en ny basutställning om Sveriges koloniala historia och arv, som ska öppna i december.
Flera av föremålen från Cedar Creek representerar ett hantverkskunnande som till stora delar har gått förlorat. Även språket jirrbal är utrotningshotat. Corinne Wollastons mamma var en av de sista som talade det flytande.
– Våra mödrar lärde oss aldrig riktigt att tala språket. Men vissa ord använder vi och blandar in i engelskan. Förhoppningsvis kan språket återupplivas så att nästa generation kan lära sig, säger Daphne Miller.
Marina Woods berättar att förlusten av Jirrbals språk är resultatet av tidigare regeringars politik, som motarbetat och straffat urfolk som talat sina traditionella språk. Även tvångsförflyttningar har slagit hårt mot urfolkens traditioner. När Corinne Wollastons mamma var sju år gammal tvingades hon arbeta som hushållerska hos en vit familj långt från hemmet. Ett par veckor om året fick hon ledigt för att hälsa på sina nära och kära.
Eric Mjöbergs samlingar är del av en mörk berättelse om det tidiga 1900-talets västerländska vetenskap. Under sin första australiska expedition, som gick till landets västra delar, plundrade han gravar och tog med sig mänskliga kvarlevor till Sverige. Dessa återlämnades 2004 och 2007.
– Eric Mjöberg är ett exempel på hur vetenskapsmän skulle ut i världen för att undersöka och samla saker, ofta på etiskt tveksamma grunder, säger Åsa Ferrier.
I dag har attityderna inom vetenskapen och museivärlden på många sätt förändrats. Besöket från Jirrbal är ett exempel på hur Etnografiska museet nu arbetar aktivt tillsammans med representanter för urfolk.
I nuläget har Jirrbal inte ställt något krav om att föremålen ska återlämnas. Men Daphne Miller är övertygad om att den dagen kommer.
– Man vet aldrig vad som händer i framtiden. Men förr eller senare kommer de här föremålen tillbaka till oss, som en boomerang, säger hon.
Fakta.Jirrbal
Urfolk som lever i nordöstra Queensland i Australien. Deras område består till stor del av tropisk regnskog, men också stora ytor med öppen terräng.
Förutom sina engelskspråkiga namn har varje person ur Jirrbal ett namn hämtat från naturen, oftast från djur eller växter.
Språket jirrbal hör liksom de flesta australiensiska språk till den pama-nyunganska familjen. I dag finns endast ett fåtal talare men satsningar görs för att få en ny generation att lära sig språket.
På 1910-talet kom den svenske vetenskapsmannen Eric Mjöberg till Cedar Creek, där han kom i kontakt med Jirrbal. Merparten av de zoologiska prover och antropologiska föremål han tog med sig finns i dag på Naturhistoriska riksmuseet och Etnografiska museet i Stockholm.
Läs mer:
Känslig samling överlämnas till Världskulturmuseerna: ”En arkivaries dröm”
