Beyoncés countrydebut är utflippad men poppigare än väntat

Det finns en mängd olika ingångar i Beyoncés countryprojekt. Den givna, och kanske mest konstruktiva, är att det handlar om att en svart kvinna återerövrar en genre som i den amerikanska moderniteten blivit synonym med ett manligt berättande och en rad rätt besvärliga och nationalistiska narrativ. Countryn har handlat om kolonisationen av slätterna, bergen och skogarna, domesticeringen av det vilda, naturen och dess resurser, om den arbetsamme familjefaderns vedermödor och om spriten, kvinnorna och rännstenen. På senare tid dock kanske mest om bilar, bärs och förljugen kristen moral.

Mycket har kommit bort, inte minst countrymusikens ursprung i en eklektisk och mångkulturell folkkultur. Det är en kunskap som överlevt i rocken men tvättats bort i countryn.

Diskussionerna har varit omfattande i USA sedan Beyoncé annonserade sitt album, del två i sin trilogi. Det första – ”Renaissance” – lyfte dansmusikens ursprung i svart queerkultur. Även det ett faktum som nöjesindustrin gärna bortsett ifrån. Så här finns ett vällovligt politiskt projekt. I ett av de få uttalanden hon gjort inför ”Cowboy Carter” pekar Beyoncé specifikt på en händelse på en Country Music Association-gala 2016 där hon uppträdde tillsammans med Dixie Chicks och helt uppenbart inte var välkommen.

Men det finns också en annan ingång i projektet, och det är den ständiga sammanblandningen av drivkrafter i Beyoncés karriär. Hon har greppet om den och har aldrig varit en produkt, så som stora stjärnor tidigare ofta varit. Men till priset av att empowerment ofta istället blir entreprenörskap och att de kulturella (åter)erövringarna kanske i själva verket handlar om en kamp om marknadsandelar. Det är en tunn linje mellan feminism och kommersiellt självförhärligande.

Beyoncé är inte heller den enda mainstreamartist som nosar på countrypublikens köpkraft. Taylor Swift är ju där sedan länge, men nu rör sig Post Malone och Lana Del Rey också ditåt. Kanske är det av kärlek till musiken, men det kan också vara för att countrymusiken fyller arenorna. Publiken är större än någonsin.

Med det sagt verkar Beyoncé ha gått grundligt till väga. ”Cowboy Carter” har skrivits och spelats in under fem år och arbetet har föregåtts av en research med postkoloniala slutsatser. Hälften av alla cowboys var svarta, kom hon fram till. Många var också ursprungsamerikaner. Beyoncé lyfter fram föregångarna, som Linda Martell. På albumet dyker hon upp som något slags gammaldags radio-dj och påannonserar ett par låtar. Även Willie Nelson gör samma sak.

Vid sin sida har Beyoncé också Rhiannon Giddens, som länge – med både politiska och konstnärliga argument – tagit sig an bluegrassmusiken. Det är Giddens som spelar banjo och fiol på singeln ”Texas Hold’em”.

Övriga samarbeten är av ett annat slag, ämnade att skänka glans, autenticitet och kommersiell kraft. Dolly Parton introducerar den efterlängtade versionen av ”Jolene” med orden ”Hey Miss Honey B, It’s Dolly P”. Själva låten är tyvärr en ganska konstlös cover.

Annars är ”Cowboy Carter” överlag en rätt utflippad skiva, ett slags musikaliskt collage på många sätt. I centrum finns förstås Beyoncés röst, alltid självsäker och med en energi man inte leker med. Och för att vara ett album från en av världens mest kommersiella artister har det en hög konstnärlig nivå. Somligt är förutsägbart, som några solblekta R&B-spår, annat mer svårförklarligt.

Inledande ”Ameriican requiem” är däremot kraftfull, både som en programförklaring för skivan och en dyster hymn för det amerikanska ödesåret 2024.

På sätt och vis har albumet gjort sitt jobb redan innan det kom ut. Inte minst genom countryns egna nyttiga idioter. En radiostation i Oklahoma vägrade spela singeln och rasistiska kommentarer och protektionistiska industristrukturer har hjälpt till att sätta ljus på frågan om vem som har rätt att verka i genren. Alltihop cementerar förstås Beyoncés position som en av världens största artister.

Men att singlarna lovade lite för mycket står klart nu när hela albumet är här. Det är bredare, poppigare och mindre countryaktigt än man kunde förvänta sig.

Är ”Cowboy Carter” ändå ett countryalbum? Ja självklart. Country Music Association och amerikansk radio har knappast tolkningsföreträde över det som är en av populärmusikens mest komplexa och breda genrer. Men mest av allt är det förstås ett Beyoncé-album.

Bästa spår: ”II most wanted”, ”Ya ya” och ”Ameriican requiem”.

Läs mer om Beyoncé och fler texter av Po Tidholm här.