Bilans Osmans debutroman ”Det var bättre förr” hade just gått till tryck när nyheten kom om masskjutningen på Risbergska skolan i Örebro – den värsta någonsin i Sveriges historia. Det gick en rysning genom Bilan Osman, vars roman inleds med att tonårstjejen Leyla ligger på sjukhus och minns skotten som ekade i skolkorridoren innan allt blev svart.
– Jag blev förstås chockad, men samtidigt visste jag att en masskjutning bara var en tidsfråga men tanke på hur mycket vapen som är i omlopp i Sverige, säger hon.
I den utredning som nyligen presenterade bedömer polisen att gärningsmannen agerade utifrån frustration och en önskan att dö. Han hade stora personliga problem och beskrivs som psykiskt instabil. Utredningen visar inga tecken på politiska eller radikala motiv.
Strax efter dådet var dock många snabba med att stämpla dådet som rasistiskt. Inte konstig, menar Bilan Osman, vars egna tankar genast gick till det rastiska skoldådet i Trollhättan 2015 där fyra personer miste livet, däribland gärningsmannen.
– Likheterna mellan dåden verkade i början vara så många.
Dådet i Trollhättan var en av inspirationskällorna till ”Det var bättre förr”. Bilan Osmans roman handlar om hur en ung kille radikaliseras och tror sig behöva stoppa ett raskrig. I verkligheten hette han Anton Lundin Pettersson, i romanen heter han Liam.
– Men jag har velat berätta en större historia än den om en kille som radikaliseras. När sådana här saker händer vill vi som samhälle gärna lägga ansvaret på individen, men egentligen handlar det om att hela samhället har radikaliserats, säger hon.
Hur menar du då?
– Gränsen för vad som är acceptabelt att säga utan att någon reagerar förflyttas hela tiden. Sättet på vilket man pratar om invandrare och minoriteter blir bara hårdare. Det gäller politiker och ledarskribenter men också alla andra, vi har alla radikaliserats.
Radikalisering är ett hårt ord, kan man hitta ett annat?
– Nej, vi är alla en del av en större förskjutning, även om vi inte är medvetna om det.
Spelplats för romanen är den fiktiva orten Vallön, en gång trygg oas för Fadumo som flytt inbördeskriget i Somalia – nu en plats där folk blänger snett och ett rastiskt parti sitter i kommunfullmäktige. Berättelsen kretsar kring Fadumo, hennes tonårsdotter Leyla och Leylas skolkamrat Liam. Alla tre tycker att det var bättre förr; Fadumo innan hon behövde fly sitt hemland, Leyla innan Vallön blev främlingsfientligt, Liam innan invandrarna kom.
– Vi är alla nostalgiska av oss, vilket gör att vi aldrig stannar upp i nuet. Vi kan bara se det som har blivit sämre, inte allt som har blivit bättre. Absolut, vissa saker har blivit sämre, men mycket har också blivit bättre. Det är så samhället funkar, säger Bilan Osman.
Hon är journalist, föreläsare och debattör, född i Göteborg och uppvuxen i Partille och Linköping. Hon har i sitt jobb bevakat radikala miljöer på nära håll, islamistiska såväl som högerextrema, vilket lett till att hon i dag är utrustad med ett personlarm.
– Ibland känns det nästan som att hela mitt liv består av att göra polisanmälningar och sitta i samtal med polisen. Jag gjorde en anmälan senast förra veckan. Det gäller ett konkret dödshot. Jag har skyddad identitet så ingen vet var jag bor, men de hindrar inte att folk bankar på min dörr. Somliga är så besatta att de helt enkelt följer efter mig.
Bilan Osman beskriver det som att hon i dagens polariserade Sverige har blivit ett slags allmän projektionsyta. Ibland kallas hon radikalislamist, ibland för dålig muslim. Ibland påstås hon hata vita människor, ibland stämplas hon som radikalfeminist.
– På senare år har jag insett att det egentligen inte handlar så mycket om mig som person eller om vad jag skriver, utan om att folk har en bild av mig som är svår att placera.
När Bilan Osman fick ett telefonsamtal från en förläggare som undrade om hon var intresserad av att skriva en bok hade hon redan börjat skriva den, då som ett slags terapi. Trots att hon ger intrycket av att vara glad och tuff har saker och ting satt sina spår.
– Jag hade egna trauman från extremhögern som jag behövde göra upp med, säger hon.
Bilan Osman hade tidigare aldrig skrivit skönlitterärt, inte ens försökt. Ändå kände hon att fiktionen erbjöd bäst möjligheter för den historia som hon ville berätta. Språket i romanen är genomgående rakt och enkelt. ”Det var bättre förr” har en air av ungdomsroman över sig.
– Jag skulle bli väldigt glad om det blev en bok som man läser i skolorna.
DN träffar Bilan Osman i Björns trädgård på Södermalm i Stockholm, ett stenkast från Stockholms moské – en gång i tiden omvandlingsstation för Stockholms elverk. I romanen är vandaliseringen av Vallöns moské den kommande tragedins första dominobricka.
– För mig var det viktigt att Liam inte skulle vara osympatisk. Det är något jag har lärt mig om mig själv under arbetet med boken, att jag är en väldigt förstående person, säger hon.
Liam har inget problem med att någon har en annan hudfärg, det är andra saker han inte gillar med invandrarna i Vallön, något som han inte kan sätta fingret på. Liam börjar leta svar på nätet, där han halkar in på ett forum och snart blir approcherad av en äldre kille.
– Jag vill att man ska förstå Liam lika bra som man kan förstå Leyla och Fadumo. Det finns ingen godhet eller ondska i människan, vi är alla bara extremt komplicerade. De som begår den här sortens brott är inga monster, de är personer vi går i skolan eller bor grannar med.
Läs mer:
Bilan Osman: ”Sverige ligger efter i förståelsen av rasism”
Bilan Osman har hunnit mer än de flesta
Bilan Osman: Debatten om islam kantas av tröttsamma fördomar
