Bilden av Lars Winnerbäck som medelklassens missnöjesman kommer på skam

Det finns något rart redan över valet av rosa text på bokomslaget och matchande inlaga. Liksom de svartvita fotografierna tagna av forne Kentbasisten Martin Sköld. Kanske för att bilden av Lars Winnerbäck som medelklassens missnöjesman, modstulen Bellmanpoet och bredbent visrockare så tydligt kommer på skam. Det har den ju också gjort under senare år både på scen och på skiva – samt genom en engagerad debattartikel när lokala MUF:are hotade att kapa kulturlivet i en tätort på en slätt.

Journalisten och författaren Fredrik Emdén följde med den tidigare så medieskygga Winnerbäck under fjolårets turné med ambitionen att vara ”en fluga på väggen”. Förebilden är Chris Heaths Pet Shop Boys-biografi ”Literally” som egentligen inte är någon biografi, utan mer av just ett turnéreportage. Tanken med ”Alltid nästan där. Genom Sverige med Lars Winnerbäck” är att låta en rikare berättelse framträda mellan raderna av nedtecknade observationer och samtal.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

Bakgrunden till boken är en porträttintervju som Emdén gjorde för SJ:s ombordtidning Kupé 2019. Mötet lämnade efter sig en känsla av att det fanns mer att säga än vad som framgick både där och i de två filmer som tidigare gjorts om Winnerbäck. Emdén skrev en propå som här får fungera som ett förord. Först blir svaret nej, men efter pandemin är Winnerbäck villig att ställa upp. Kanske för han är på ”en bra plats i livet”, för att tala med Sköld som tillsammans med Kentkollegan Jocke Berg producerade sångarens senaste platta ”Neutronstjärnan” och medverkar i boken.

Winnerbäck själv beskriver fjolårets turné i termer av ett ”ärevarv”. Den folkkära, men genom åren förtegna artist som framträder här är onekligen en man i sina bästa år, uppenbart driven av ödmjukhet inför det faktum att det ”fortfarande finns ett intresse”. För Winnerbäck finns inget kvar att bevisa. Han kan hålla sitt band på gott humör med en lyxig turnébuss och landa på Avicii arena inför 13 000 pers.

Dessutom kan han använda sin position för att vädra sin orubbliga tro på kulturens och idrottens betydelse för känslan av samhörighet. ”Du är en viktig budbärare”, säger symtomatiskt nog före detta statsministern Stefan Löfven när han kramar om Winnerbäck i logen efter spelningen i Örnsköldsvik. I förbigående framgår också att Winnerbäck, som så många andra födda kring 1975, inte har gjort värnplikt, men att sonen Ebbe just nu ligger i lumpen. Den sortens detaljer säger någonting om både samtiden och det svunna samhälle som format hans artistgeneration. ”Vi har turnéminnen, i stället. Det är våra skrönor”, säger Sköld menande till Winnerbäck.

Närvaron gör ”Alltid nästan där” till en läsvärd inblick i ett artistliv som åtminstone bitvis återspeglar något större

Under turnéhelgernas gång ringar boken in såväl Sveriges en gång största rockband Kent som arenakollegan och vännen Håkan Hellström. Men mest handlar det förstås om den Winnerbäck som i dag delar tiden mellan Oslo och Stockholm, om pappalivet, politik och låtskrivande samt om den tidiga berömmelsen betraktad i backspegeln. Ibland blir det väl pratigt om turnélivet. Man måste så att säga verkligen vilja vara på väg med Winnerbäck för att behålla fokus.

Samtidigt har Emdén (som för övrigt själv utgör ena halvan av utmärkta electropopduon Utet) fått både frontfiguren och bandet att snacka förhållandevis fritt om både högt och lågt. Referat och intervjuer varvas med personliga betraktelser. Närvaron gör ”Alltid nästan där” till en läsvärd inblick i ett artistliv som åtminstone bitvis återspeglar något större.

Läs fler texter av Johanna Paulsson och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.