Bill Callahan sätter guldkant på vardagen

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

I inledningen på ”Stepping out for air” betraktar Bill Callahan himlen just precis när den går från blå till grå. Det är inte bara en av de små betraktelser han baserar sina tonsatta vardagsdikter på, utan också en väldigt pricksäker sammanfattning av hela hans gärning. Callahan har under nästan 45 år befunnit sig i, iakttagit och analyserat gränszonen där vädret slår över till mulet.

Det som förändrats över åren är utgångspunkten för den snart 60-årige singer-songwriterns låtar. I 90-talets Smog utgick Callahan från ungdomens romantiska dramatik och melankoli. I vuxen ålder, som gift tvåbarnsfar, har han utvecklats till en av den amerikanska rockens allra skickligaste vardagspoeter. Att lyssna på Bill Callahan är som att prata med en vän man träffar alldeles för sällan, men som sätter ord på exakt varför det är så svårt att hitta tiden att ses – man är mitt upp i allt det där som på gott och ont är livet. Det är en ren njutning att ta del av Callahans ibland lakoniska, ibland bara väldigt oskyddade och sårbara funderingar om mansroller, etablerade relationer och döden på åttonde soloalbumet ”My days of 58”.

Som många andra av vår tids största musikpoeter, från Lana Del Rey till Sleaford Mods Jason Williamson, är nivån på Callahans poesi mer eller mindre konstant skyhög. Det är snarare musiken som avgör om ett nytt Callahan-album når upp till tidigare mästerverk som ”Sometimes I wish we were an eagle” och ”Gold record” eller inte.

”My days of 58” hamnar ofta nära. Det jazziga anslaget som löper genom albumet passar Callahans sträva, mörka röst väldigt fint, samtidigt som han och musikerna då och då ibland hamnar i det lite väl kärva och tungrodda. Man behöver, som bekant, sätta lite guldkant på vardagen.

Bästa spår: ”The man I’m supposed to be”

Läs fler skivrecensioner och andra texter av Mattias Dahlström.