Efter kodokumentären ”Cow” och prestigeserier som ”Big little lies” är Andrea Arnold (”Fish tank”, ”American honey”) tillbaka där hon en gång började. Hemma igen bland besvärliga människor och outgrundliga djur i utsatta delar av vår Herres brittiska hage.
Speedade ”Bird” utspelar sig i liknande miljöer som kortisen ”Wasp” (2003), filmen som öppnade dörrarna för Arnold. Ett stilsäkert socialrealistiskt minidrama där en ung flerbarnsmamma smiter in på puben och lämnar sin bebis utanför med getingar krypande nära den lilla munnen. Drygt 20 år senare spinner ”Bird” vidare på Arnolds grundteman, hur barn och unga navigerar i en värld utan tillförlitliga vuxna – men med djur som trygga referenspunkter.
Nykomlingen Nykiya Adams spelar här den 12-åriga Bailey med intensiv närvaro. Ett tystlåtet maskrosbarn som ständigt rör sig mellan potentiella katastrofer. Hon bor med sin karismatiska men stökiga pappa Bug och en småkriminell halvbrorsa i en rivningskvart i Kent söder om London.
När Bug plötsligt ska gifta sig med en småbarnsmamma, som också hastigt flyttar in, blir Baileys värld än mindre stabil. Hon tror inte direkt på farsans senaste projekt, att tjäna pengar på hallucinogent paddsekret (!). Inte blir det lugnare när hon upptäcker att hennes missbrukande biologiska mamma, i en annan del av trakten, utsätter småsyskonen för en aggressiv ny pojkvän.
Det är nära till hands att se Bailey som ett självporträtt av Arnold. En klarsynt drömmare som pausar från verkligheten genom att projicera mobilfilmer av fritt flygande fåglar och kryp på lägenhetens graffititäckta väggar.
Med ”Bird” lägger den brittiska regissören ett pussel med bitarna av sitt konstnärskap. Här finns den sociala utsattheten, våldet och fattigdomen i gränslandet mellan det urbana och det vilda, men också bilden av obändig kärlek som trots allt spirar som ogräs i sprucken asfalt. Plus som alltid ett fantastiskt levande soundtrack, med Fountains DC som punkigt poetiska anförare.
Det är hög igenkänning för oss Arnold-fans. Men samtidigt tar hon ett modigt steg ut i det okända, mot en slags magisk realism. I en särskilt förtvivlad stund möter Bailey den kjolklädda särlingen Bird, som blir hennes hemliga vän och bundsförvant. Att just Andrea Arnold skulle öppna en dörr mot det sagolika – lågstatus i vuxenfilmen – såg man kanske inte komma. Men hon gör det på ett så skruvat och avväpnande sätt att det märkligt nog fungerar.
Knepet är valet av skådespelare. Den tyska indiestjärnan Franz Rogowski, som gestaltar den fågellika främlingen med magnetiskt återhållen gåtfullhet, blir en sådan genial kontrast till Barry Keoghans utlevande Bug som läcker känslor som ett såll. En tatuerad, dansgalen kaosmakare som mitt i allt stök trots allt lyckas hålla sina barn nära hjärtat. Andrea Arnolds unika och älskvärda talang som filmskapare är och förblir hennes obrottsliga lojalitet med alla sina mer eller mindre förvildade rollfigurer. Magiskt oändligt.
Se mer: Tre andra kvinnliga brittiska filmskapare i Andrea Arnolds anda: Clio Barnard (”Ali & Ava”, 2021), Molly Manning Walker (”How to have sex”, 2023), Charlotte Regan (”Scrapper”, 2023)
Läs också:
Barry Keoghan: ”Djur är mer uttrycksfulla än alla skådespelare”
Fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Helena Lindblad
