För 28 år sedan, inför riksdagsbeslutet om Statens museer för världskultur, skrev jag min första av många artiklar om den kontroversiella nya myndigheten. Då hade debatten redan rasat i två år om S-regeringens föreslagna sammanslagning av fyra museer, utdömd som alltifrån ”etnografisk pyttipanna” och ”Stockholmsfientlig”, till ”ett sammelsurium av kulturpolitik, socialpolitik och invandrarpolitik”.
Jag tar mig för pannan nu när myndigheten i sin årsredovisning och budgetunderlag för kommande treårsperiod bedömer ”situationen som akut” – och ser en lösning i att stänga två av tre Stockholmsmuseer. Detta efter att Statens fastighetsverk aviserat en grotesk hyreshöjning på 57 procent för Etnografiska museet i Stockholm (se DN 3/3).
Men hallå alla ansvariga, det är faktiskt 30-årsjubileum för krissituationen!
Surdegen har fortsatt att jäsa och debatterna exploderat med ojämna mellanrum eftersom myndighetskonstruktionen aldrig har fungerat. En påtvingad sammanfösning av Medelhavsmuseet, Östasiatiska museet och Folkens museum Etnografiska i Stockholm, ihop med dåvarande Etnografiska museet i Göteborg. Där placerades dessutom myndighetssätet och bygget av ett nytt, flott Världskulturmuseum, invigt 2004.
I grunden handlar problematiken om att de två förstnämnda är konst- och arkeologiska museer, till skillnad från de etnografiska. Lägg till det 50 mils avstånd mellan städerna. Världskulturmuseet (VKM) i Göteborg är dessutom mer av ett kulturhus än ett klassiskt museum. Där odlas ett tematiskt-tvärvetenskapligt arbetssätt, med fokus på nutidsproblem som hiv, trafficking, förtryck av minoriteter och resursfördelning – med kulturarvsföremål mest som rekvisita.
Från högerhåll har det på senare år genererat kritik om politisering av museer, där det hävdats att ett postkolonialt och normkritiskt tänkande hotar att kväva myndigheten.
”Uppfostringskonst” är aldrig kul men att arbeta med mångfaldsfrågor, inkludering och interaktivitet ingår nuförtiden i museernas instruktioner. För mig är det värsta att så få museiutställningar värda namnet har visats på VKM, bortsett från några externa produktioner och det lyckade undantaget ”Native american fashion” som pågår i hela 1,5 år.
Jag har frågat förut varför ingen ansvarig vågat erkänna att myndighetskonstruktionen är misslyckad, med olika sorters museer på skilda orter. I stället för en lösning har larmrapporter om alltifrån katastrofala myndighetschefer och interna högspänningar, till pressad ekonomi och oroande publiksiffror duggat tätt i flera decennier. Lägg till det en dränering av expertis på Stockholmsinstitutionerna och stadigt krympande medel för den publika verksamheten.
Världskulturmuseet i Göteborg, placerat på dyraste evenemangsstråket, har pekats ut som ”gökungen” som tar maten ur munnen på Stockholmsinstitutionerna. Redan 2016 uppgav en rapport att det ensamt slukade 42 procent av myndighetens samlade budget.
Dessutom har sakkunniga museichefer, som hade kunnat strida för sina enheter, plockats bort i en toppstyrd organisation.
I en utredning 2021 föreslog myndigheten att de tre museerna i Stockholm skulle samlokaliseras till Etnografiskas lokaler på Djurgården, för att påstått spara pengar – i stället för att peka på huvudproblemet med Fastighetsverket orimliga marknadshyresmodell. Rapporten på 200 sidor var kryddad med osäkra kalkyler, där dessutom Världskulturmuseet i Göteborg uteslöts ur ekvationen.
När jag läser det nya budgetunderlaget syns en liknande tendens, här diskuteras nästan bara väntade hyreshöjningar för Stockholmsinstitutionerna. Enbart i en tabell syns det faktum att Världskulturmuseet har högst hyra av alla.
Det mest upprörande är dock myndighetens lösa påstående att uppsägningar av Medelhavsmuseets och Östasiatiska museets lokaler visserligen innebär ”höga tillfälliga kostnader” under 2027 (sammanlagt 22 miljoner), men att myndigheten ”bedöms från och med 2028 kunna balansera sin ekonomi”.
Jo jag begriper att den ekonomiska situationen verkligen är akut och att något måste göras, men en glädjekalkyl som denna är minst sagt bedräglig.
För här nämns inget om hur man ska trolla fram vettiga, säkra och billigare lokaler i Stockholm, utan att hamna långt ut i förorten. Eller att Etnografiskas lokaler måste byggas ut om man ska kunna härbärgera föremål från ytterligare två museer, plus personalen. Samlokalisering i en om- och tillbyggnad bedömdes kosta 342,9 miljoner kronor 2021, lägg till det inflationen.
Dessutom beräknades produktionstiden för en samlokalisering till sex sju år!
Helt klart är dock att myndigheten aldrig fått någon vettig återkoppling gällande lokalproblematiken – enbart icke-beskedet i Kulturarvspropositionen 2017 att regeringen ”inte tar ställning till vilka lokaler verksamheten ska bedrivas i”.
Men flyttkaruseller som den föreslagna innebär en enorm press på redan hårt ansatt personal, som borde få lägga lägga sin kraft på att producera intressanta utställningar. Här finns ju föremål från världens krutdurkar, vars historia vi i det förtvivlade nuläget verkligen behöver förstå.
Läs mer:
Planerad stängning av Östasiatiska och Medelhavsmuseet
Världskulturmuseerna hotas av uppdelning i A- och B-lag
