Bestörtning. Sorg. Och vrede. Nyheten att kulturdepartementet har berett väg för ett regeringsbeslut att slå samman Moderna museet, Arkdes och Statens konstråd redan i nästa vecka (DN 22/5) är faktiskt det mest upprörande jag varit med om under mina 40 år som konst- och kulturskribent. Att regeringen kör på med full fart trots massiv kritik från remissinstanserna om att beslutsunderlaget i utredningen av förslaget är så uselt.
Här vimlar det av fel, missuppfattningar och påståenden om fördelar byggda på oriktiga tillrättalägganden, missvisande internationella jämförelser och bristande bevis för synergieffekter.
Någon borde väl ändå dra i bromsen när till och med Statskontoret i sitt remissvar påtalar att förslaget att inordna Statens konstråd i den nya myndigheten saknar ”siffersatta beräkningar av de resursbesparingar som utredaren menar kan uppstå vid en sammanslagning”?
Från flera håll hör jag nu farhågor om att det även inom den svenska regeringen sprider sig ett slags ”Trumpism”, med rekordsnabba och självsvåldiga svinhugg mot statsapparaten med ideologisk grund. Syftet här sägs vara att öka effektiviteten i staten genom att minska antalet myndigheter, något regeringen anförde i budgetpropositionen för 2024.
Men många med mig häpnar över hur den sedvanliga demokratiska gången körts över i detta ärende. Förslaget om myndighetssammanslagningen damp ner från ovan klockan 16 dagen före midsommarafton 2024, utredningstiden var sällsynt kort, remissinstanserna ovanligt få och delvis irrelevanta, svarstiden därtill snålt tilltagen. Dessutom presenterades den minst sagt kontroversiella och bristfälliga utredningen utan förvarning och pressträff med ansvariga.
Den centrala frågan nu är om den hetsiga hanteringen går emot grundlagens så kallade beredningskrav, som stipulerar att regeringen måste inhämta upplysningar och yttranden från berörda myndigheter och sakkunniga parter. Syftet är att beslut ska grunda sig på en väl underbyggd analys – som i detta fall alltså är skandalöst svag.
Väldigt illa är också att kulturdepartementet viftar bort sakkunnigas oro för maktkoncentration, försämrad konstnärlig mångfald, liksom försvagning av de mindre institutionernas ansvarsområden och uppdrag.
Sannolikt påverkas också arbetsmiljön negativt när sammanslagningen tvingas igenom utan stöd från personalen på de berörda myndigheterna. Moderna museets chef Gitte Ørskou, som i april fick ett förlängt förordnande av kulturministern för att ”leda processen framåt med en eventuellt kommande organisationsförändring” riskerar dessutom att uppfattas som en femtekolonnare.
I utkastet till underlaget för regeringsbeslutet står det att sammanslagningen ska vara kostnadseffektiv och att ”inordnandet ska hanteras inom befintliga ekonomiska ramar”. Att priset för sammanslagningar i princip alltid blir högre än beräknat visar tidigare erfarenheter, vilket resulterar i att pengar måste sparas på verksamheten och kanske även på personal. Det innebär förstås att specialkompetensen dräneras och publiken får färre utställningar – precis det som hänt på inom myndigheten Världskulturmuseerna.
I nämnda beslutsunderlag står det att inordnandet av Statens centrum för arkitektur och design (Arkdes) och Statens konstråds uppgifter i Moderna museet ska vara klart redan den 1 januari 2026.
Nu håller jag tummarna för att regeringens underlåtenhet i fråga om beredningskravet kan bedömas som lagvidrigt. I beslutsunderlaget finns det också en brasklapp: ”Uppdraget ges med förbehåll för riksdagens godkännande i nödvändiga delar”. Det kan handla om påverkan på statsbudgeten – ja då måste riksdagen få säga sitt.
Läs mer:
Regeringen förbereder sammanslagning av konstmyndigheter
Oppositionen kritisk till sammanslagningen
Birgitta Rubin: Jag drabbas av sekundärskam inför regeringens museiförslag