Rena Golgatavandringen. Så borde det kännas för dem på regeringskansliet som just nu bereder remissvaren på utredningsförslaget att inordna Arkdes (Statens centrum för arkitektur och design) och Statens konstråd i Moderna museet. En stormyndighet vars eventuella nybildning jämförts med ett ”tvångsäktenskap”, där schackrandet om sammanslagningen skett över huvudet på parterna. Direktivet har varit att utreda hur uppdragen kan giftas ihop, inte om det är en fruktbar idé.
Att antalet remissinstanser begränsades till 19 har orsakat en baktändning, varpå det vällt in både långa och många spontanremisser. Och detta från uttalade kritiker som borde ha varit självskrivna remissinstanser, däribland Konstakademien och KRO (Konstnärernas Riksorganisation). Här kan även nämnas sakkunniga privatpersoner, som en pensionerad tjänsteman på Kulturdepartementet, forskare, journalister och före detta museichefer.
Själv fick jag flera gånger avbryta min läsning av de sammanlagt 49 remissvaren, eftersom kritiken är så tung och sekundärskammen plågsam.
Det är sida upp och sida ner med ”stoppa planerna”, ”vi säger NEJ”, ”avslår”, ”avstyrker”, ”avråder”, ”motsätter sig bestämt”. Utredningen är ”bristfälligt underbyggd”, ”oklar, ”otydlig”, har ”otillräcklig kunskap”, ”obegripliga antaganden”, ”felaktiga slutsatser” och innehåller ”oriktiga tillrättalägganden” och missvisande jämförelser.
Därtill har myndighetsuppdrag förbisetts och utredningsprocessen varit påtagligt skyndsam – vilket flera anser ”strider mot demokratisk ordning”.
Direkt pinsamt är namnförslaget ”Moderna”, vilket både ett läkemedels- och ett försäkringsbolag redan heter
En majoritet av remissförfattarna delar mina farhågor om att en sammanslagning leder till en farlig maktkoncentration och centralisering. Därtill försvagning av de mindre institutionernas särart och ansvarsområden, följt av tappad specialistkompetens och minskad konstnärlig mångfald.
Ett flertal oroar sig särskilt för designområdets ställning, liksom för Arkdes praktiknära forskning, likaså för ytterligare urholkning av myndighetens viktiga uppdrag ”Gestaltad livsmiljö”. Att samlingarna och biblioteken har väldigt olika karaktär är ett annat orosmoment.
Många med mig ifrågasätter också om en sammanslagning ens på sikt leder till önskade effektivitetsvinster. Snarare finns en överhängande fara för såväl byråkratisering som politisk styrning med den föreslagna ledningsformen; en styrelsemyndighet med en överintendent och nio ledamöter som står över tre avdelningschefer. Moderna museet som i själva utredningen verkade positiv till sammanslagningen återkom efter betänketiden med ett tolv sidor långt svar som identifierar betydande risker men enbart ser ”små vinster”.
Dessutom påpekar Moderna museet att styrelseformen avskaffades 2008 på ett 70-tal myndigheter, däribland de statliga centralmuseerna. Ett återinförande kan stå i strid med museilagen från 2017, som ska säkerställa att ett museum ”har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll”, det vill säga konstnärlig frihet.
Det verkar ha undgått Thomas Pålsson, en erfaren utredare men besvärande okunnig om konst och museer. Arkdes säger sig ha hittat fler än 50 sak- och faktafel i utredningen! Direkt pinsamt är namnförslaget ”Moderna”, vilket både ett läkemedels- och ett försäkringsbolag redan heter.
Flera remissvar trycker dessutom på att utredningen saknar en ”långsiktig vision för den nya föreslagna myndigheten” och Statens konstråd framhåller även ett trängande behov av en ”fördjupad risk- och konsekvensanalys”.
Med tanke på Kulturdepartementets felrekryteringar är dessutom förslaget med tillsvidareanställda chefer synnerligen ogenomtänkt
Angående de remissinstanser som kulturdepartementet remitterat utredningen till kan jag konstatera att flera är så irrelevanta i sammanhanget att de avstått från att yttra sig alternativt saknar synpunkter, som Riksrevisionen respektive Kammarkollegiet.
Myndigheten för kulturanalys har i sin tur svårt att se att fördelarna är tillräckligt stora för att överväga de potentiella riskerna. Och Statskontoret, som kunde tros vara lojalt med Kulturdepartementet, avstyrker att Statens konstråd inordnas i den föreslagna nya myndigheten. Detta med hänvisning till att det ”saknas konkreta beskrivningar av synergier”, liksom ”siffersatta beräkningar av resursbesparingar”.
Däremot tycker Statskontoret att Moderna museet och Arkdes kan slås ihop –fast baserat på tidigare problem med den interna styrningen vilket sannolikt främst syftar på Kieran Longs hårda, maktfullkomliga ledarstil som ledde till en rekordhög personalomsättning och svåra brister i arbetsmiljön. Men Long slutade ju för över ett år sedan och efter det har Arkdes utvecklats positivt.
Med tanke på Kulturdepartementets felrekryteringar är dessutom förslaget med tillsvidareanställda chefer synnerligen ogenomtänkt.
Märkligast av allt är att regeringen och utredaren inte dragit lärdom av andra musei- och myndighetssammanslagningar som fört med sig precis de problem som nu lyfts fram i remissvaren. Exempelvis inordningen av Fotografiska museet i Moderna museet, vilket avsevärt minskat synligheten för fotokonsten. Det mest katastrofala exemplet är Världskulturmuseerna, där de ingående museernas identitet, organisation, expertis och ekonomi sargats – vilket för publiken inneburit färre och mindre ambitiösa utställningar.
Det enda jag kan se som glädjande är det enorma engagemanget i motståndet mot förslaget
Sammanslagningar i sig är kostsamma och mödosamma för personalen, och även för mer lyckade exempel som Statens historiska museer sägs det ha tagit sju år innan alla bitar föll på plats. Men där gäller det en paraplyorganisation med självständiga enheter, inte som i förslaget underavdelningar med en styrande ”överrock” (läs New public management).
Lägg till det att museer som brutit sig ur större organisationer vittnat om betydande fördelar. Exempelvis Waldemarsudde, som numera är en självständig stiftelse och efter avknoppningen från Statens konstmuseer både sparar pengar och slipper tungrodd byråkrati.
Allt som allt är kritiken mot den så kallade utredningen förödande med bara enstaka och partiella instämmanden, och då främst gällande vissa administrativa fördelar. Det enda jag kan se som glädjande är det enorma engagemanget i motståndet mot förslaget.
Och skulle regeringen mot allt förnuft gå vidare i ärendet är det enligt flera insatta röster minst problematiskt att enbart slå samman Arkdes och Statens konstråd, eftersom båda arbetar med tillämpade konstarter (i motsats till fri konst).
Men det vore en skandal om denna undermåliga utredning används som beslutsunderlag. Det är bara att hålla med Arkitekturmuseets förre chef Jöran Lindvall; ”Utredningen är en skam”.
Läs fler texter av Birgitta Rubin och mer om konst och arkitektur i DN Kultur
