När Bill Viola häromveckan somnade in hemma i Long Beach i Kalifornien, enligt New York Times i sviterna av tidigt debuterande Alzheimer, var han sedan länge en internationell konststjärna.
Viola tillhörde videokonstens pionjärer, dubbad till ”videoepokens Rembrandt”. Han belönades med fina priser liksom utställningar på prestigefyllda biennaler och mäktiga museer. Främst i hemlandet USA, men också i Japan och Europas största länder, inklusive Sverige.
1993, då videomediet var som hetast, hade han en hyllad separatutställning i Stockholm, i Moderna museets regi.
Så här tre decennier senare minns jag fortfarande curatorns vittnesmål om hur Violas konst drabbade publiken känslomässigt, hur besökare återkom gång på gång och grät öppet. Särskilt ”Nantestriptyken” framkallade tårar – en nutida altartavla med starka, nakna bilder. Där lämnar en gammal kvinna jordelivet och sluter ögonlocken, samtidigt som en ung kvinna stönande krystar fram ett barn, som simultant slår upp sina ögon.
Vi träffades för en intervju i utställningen, där skrik och hjärtljud ekade genom salarna. Viola berättade sakligt om hur han tvingat sig själv att filma sin mor på dödsbädden och att förlusten utlöste en livs- och skaparkris. Efter tre års våndor lossnade det, då han insåg att filmen han kört fast med handlade om moderns död och födelsen av hans andra son, nio månader senare:
– En födsel och en död är något mystiskt, djupt och kraftfullt, samtidigt som det sker varje dag …
Hans verk kunde kantra över i bombastiska, teatrala uttryck och upplevas som ”väckelsekonst” – men hade alltid en suggestiv målerisk kvalitet
Viola annonserade efter en havande kvinna som ville få sin förlossning dokumenterad och kombinerade döds- och födelsesekvenserna med en tredje skärm där en man flyter under vatten. I flera verk återkom Viola till bilder av hav, vågor och människor i undervattenscener. Han såg det själv som en konsekvens av att han vara nära att drunkna som barn:
– Men det var inte alls en skrämmande upplevelse, jag upptäckte en underbar, vacker värld under ytan.
Bill Viola ägnade sitt konstnärskap åt mänsklighetens eviga, existentiella frågor – födelse, kärlek och död, kropp och själ, dröm och verklighet. Han växte upp i Queens med en far som hade italienska och tyska rötter, medan modern var född i England och medlem av episkopalkyrkan, vars tro barnen uppfostrades i.
Violas andliga och konstnärliga intressen följde honom genom livet. Han studerade konst och perceptionspsykologi i 70-talets början på Syracuse university, fick kompositören David Tudor som mentor och anställdes som audiovisuell assistent på Everson Museum of Art i Syracuse. Där var han med om att arrangera utställningar med de allra tidigaste videokonstnärerna som Nam June Paik och debuterade själv 1973.
1977 visade han sina videoexperiment i Melbourne, Australien, inbjuden av Kira Perov, som några år senare blev hans hustru, livslånga kollaboratör och studiochef. De tillbringade över ett år i Japan med att studera zenbuddism och praktisera meditation. Den österländska dualistiska och holistiska människouppfattningen blev central för Viola men han intresserade sig även för islamisk sufism och kristen mystik.
Med sina metafysiska teman och sakrala uttryck var Violas videofresker som gjorda för heliga rum. Han iscensatte videoverk på allt större skärmar och allt väldigare kyrkorum, som katedralen i Durham och Sankt Paulskatedralen i London.
Bara i Sverige ställde han ut i Växjö domkyrka, Visbys kyrkoruiner och Uppsala domkyrka, där verket ”Visitation” blivit permanent. Där syns två kvinnofigurer sakta röra sig framåt i dunkel, bryta igenom vattenkaskader och få färg i mötet med något som väcker glädje och sorg. För att sedan återvända genom vattnet till det okända.
Viola skapade också multimedial scenkonst och fick stor uppmärksamhet för den spektakulära uppsättningen av Wagners ”Tristan och Isolde” 2005, i samarbete med regissören Peter Sellars och dirigenten Esa-Pekka Salonen.
Hans verk kunde kantra över i bombastiska, teatrala uttryck och upplevas som ”väckelsekonst” – men hade alltid en suggestiv målerisk kvalitet. Till skillnad från andra tidiga videokonstnärer, som främst influerades av ny teknik och postmodern visuell kultur, så hämtade Viola inspiration från de gamla mästarna. I synnerhet bibliska motiv från renässansen med änglar och martyrer, syndafloder och ökenvandringar, frälsning och återfödelse.
Rörliga bilder i slow motion var ett återkommande grepp, för att få publiken att sakta ner och skåda inåt. Bill Violas syfte var att se ”bortom ögat”, just vad utställningen på Moderna museet hette.
Bill Viola 1951–2024
Amerikansk konstnär, specialiserad på videokonst.
Född i Queens, New York, död i Long Beach, Kalifornien, där han hade studio ihop med hustrun Kira Perov.
Studerade vid Syracuse University, avdelningen för visual and performing arts och tog examen 1973, då han också debuterade på stadens museum.
Skapade mängder av video- och multimedieverk, och ställde ut över hela världen både på museer och i kyrkor.
1995 representerade han USA på Venedigbiennalen
Läs mer: Sakral videokonst i Uppsala domkyrka
Läs mer: Vardagligt och magiskt av Bill Viola i Århus
