Den som vandrar i de öde citykvarteren runt Sergels torg en vardagskväll förstår hur viktigt läget för en restaurang kan vara. När det gäller Stockholms innerstad är detta område kanske den största utmaningen för en nyöppnad krog. Det gäller inte minst den stendöda Malmskillnadsgatan, där några deppiga, ilsket lysrörsbelysta snabbmatställen gapar tomma i botten av kontorshusen.
En som tappert försöker utmana detta restaurang-Mordor är den rutinerade krögaren Robert Sörman (Brasserie Godot, Bistro Jarl) som i höstas öppnade franskinspirerade Bistro Tartine här.
Innanför den lite ödsligt överdimensionerade entrén döljer sig en snygg men obefolkad bar, en stram men hyfsat trevlig inredning med mörkt trä, soffor i rött läder, stearinljus på borden och vintageaktiga lampor med varm belysning. Den generiska känslan kvarstår dock, och ödsligheten förstärks av att det är betydligt fler tomma bord än fulla.
En vänlig tolkning är att det handlar om att vi är i oxveckorna, dessutom före löning, men en googling visar att det sällan är särskilt fullt på kvällarna.
Ett varmt bemötande från den unga personalen får ändå Krogkommissionen att känna sig välkommen. Utan att vara påstridiga eller för familjära guidar de engagerat i menyn som prickar in de flesta typiska franska bistrorätterna. Inga överraskningar där, så när som på de friterade grodlåren.
Vinkunskaperna är det dock sämre med, anmärkningsvärt för en restaurang i den här relativt höga prisklassen, med ambitioner över den gängse kvarterskrogen.
Serge Gainsbourgs smäktande ”La Javanaise” går på repeat i högtalaren och den nyligen bortgångna Brigitte Bardot kvittrar på om havets frukter i en somrig slagdänga. Det traditionella musikvalet lyckas inte riktigt höja stämningen men vi beställer ändå in en hummer thermidor (295 kr) som förrätt.
Det halva gratinerade skaldjuret är dessvärre ganska smaklöst och täcket av bechamelsås med comtéost har blivit soggigt. Knappast värt nästan 300 kr.
En liten tallrik frasigt friterade klyftor av kronärtskocka med citron och majonnäs (145 kr) är en bättre start. Det gäller också råbiffen (185 kr) som serveras med små tunna bitar av knäckebröd. Köttet är lent och finhackat, med en äggula gömd under en hög groddar. För ovanlighetens skull är denna råbiff dessutom perfekt tempererad.
Ska man lyxa till det beställer man 35 gram Kalixlöjrom (415 kr). En generöst tilltagen portion, där en rejäl klick löjrom vilar på en frasig crique (fransk rösti). Till potatiskakan kommer krämig smetana, finhackad lök, gräslök och dill. Ingen kreativ matlagning, men gott.
Liksom serveringen kämpar på, gör köket sitt bästa men lyckas bara riktigt med några få standardrätter. Bistro Tartines specialare är rätten ”Alsacienne” (295 kr) – från regionen Alsace där tyska och franska influenser blandas. Här i form av en bakad fläsksida, med riktigt krispigt fettiga kanter på en tjock skiva levainbröd som suger upp köttsafterna och en dijonnaise.
På fläsket ligger ovanligt lätt syrad surkål och ringar av silverlök och rätten är överöst med finriven gruyèreost. Man vill äta upp allt av det möra köttet och det smakrika brödet – men det är mastigt. Den enkla grönsalladen passar bra till.
Entrecote med klassiska tillbehör (475 kr) gör inte heller någon besviken, även om prislappen är väl tilltagen och biffen influgen från Uruguay. En summa som dock speglar prisbilden generellt när det gäller den starka köttrenden på stans krogar. Hos Bistro Tartine är köttet utmärkt stekt, med riktigt frasiga pommes frites och en bearnaise gjord med rätt handlag.
Riktigt bra fisk har också blivit dyrt som sjutton på krogen. Rödtunga meunière (495 kr) har hög råvarukvalitet men hela anrättningen blir ändå väl mild trots ett täcke av kapris, rödbetor och citron.
Bland efterrätterna är det bara crème brûlée (115 kr), svår att misslyckas med, som får godkänt. Den lite udda desserten coupe colonel (135 kr) skulle dessvärre inte få någon överste att göra honnör. Vattnig citronsorbet med isbitar i som bara blir en enda soppa så fort vodkan hälls på.
Än mer besviken blir Krogkommissionens trogna profiteroles-älskare. Denna underbara efterrätt är i bästa fall luftiga, fluffiga moln av petit choux-deg, krämig vaniljglass, ett överdåd av riktigt mörk och len chokladsås och flagad mandel. Bistro Tartines variant för 195 kr är tyvärr tre torra, hårda bollar som tycks ha legat länge och väntat på att bli tagna i anspråk, fyllda med den tråkigaste sortens glass och trög, tråkig chokladsås ovanpå.
Det deppiga läget kanske inte Bistro Tartine kan rå för, men då måste man locka med något mer än en fantasilös standardmeny och en själlös satsning som känns mer målgruppskalkylerad än driven av krögarentusiasm.
Uppenbarligen har det länge funnits ett omättligt behov av den här sortens retromat, den franska bistrotrenden tycks mer livaktig än någonsin bland Stockholms uteätare. Några lyckas ofta över förväntan, som trotjänaren Pastis i Gamla stan, nykomlingen Bistrot du Passage med toppläge uppe på Östermalmstorg och den senaste lyxvarianten Sperling & Co i hjärtat av Stureplan – men med tanke på den stenhårda konkurrensen om bistroälskarna är det svårt att hitta några anledningar att välja just den här.
Läs mer:
Läs fler av Krogkommissionens tester
Vill du ha mera tips på mat, dryck och krogar? Eller dela med dig av egna tankar och favoriter? Gå med i DN:s Facebookgrupp Snacka om mat och krog!




