Under sina sista, fetlagda år brukade Elvis Presley ragla omkring på scen med en blixt i kedja runt halsen. Det var en tribut till seriefiguren Billy Batson, som förvandlats till superhjälten Kapten Marvel sedan han en gång träffats av en blixt och därefter kan kalla fram denna förvandlande blixt genom att uttala det magiska ordet Shazam.
Huruvida blixten i Maria Adolfssons ”Sanning, lögn och konsekvens” är en tribut till Elvis eller Kapten Marvel vågar jag inte uttala mig om. I alla fall träffar den huvudpersonen Astrid en åsktung sensommareftermiddag på en liten badplats i Nacka.
Det är en magnifik scen som mycket riktigt förvandlar henne till superhjälte – åtminstone till någon som från att alltid ha ”krökt rygg” och ”gjort rätt för sig” inte längre ”tar nån skit”. I Astrids fall betyder det att hon köper sig en leopardmönstrad kappa trots att hon är över femtio, kraschar jobbmöten där hon inte är inbjuden och konsekvent börjar sträcka upp korkade expediter, respektlösa servitriser och trötta småbarnspappor som tittar på sina mobiler i stället för att ägna sig åt sina barn.
Framför allt, naturligtvis, att hon får styrkan att göra upp med sin lömske exman, som under försåtliga former övergett henne efter trettio års äktenskap. Shazam!
Så långt känns det som ett peppmöte med Jonas Gardell. Eller möjligen som en idé för det nya säkerhetsläget: tänk om vi kunde skicka på Putin en hel armé av före detta ryggkrökare som gett sig fan på att inte ta nån skit! Men förutom den suggestiva blixtscenen finns det bra driv och finurliga intrigvändningar i hela den genretypiska hämnd- och upprättelsefantasin. Alla vi som känner oss för blöthjärtade för en värld av kriminella presidenter, nättroll och litteraturpoddare kan identifiera oss med längtan efter blixten som ska förvandla oss till superhjältar.
Huruvida världen behöver fler människor som vägrar göra rätt för sig är en fråga man kan ställa sig
Avigsidan är att det raskt framflytande berättarflödet för med sig en hel del språklig bråte – huvudpersonen anklagar sig själv för de ”förbjudna tankar” hon hyst om sin mentalsjuka mor, vi får veta att det fanns ”nånting som skavde” i en av hennes betydelsefulla relationer, ordet ”offerkofta” förekommer vid ett tillfälle.
Ett krux är också att det, trots exmakens knep och knåp, inte riktigt går att sympatisera med Astrids känsla av att världen behandlat henne orättvist och att romanen något för tydligt kräver just detta av läsaren. Måltavlorna för hennes rättmätiga vrede är redan duktigt sönderpepprade – gentrifieringen av Söder, skärmberoende hipsters, manipulativa chefer som maskerar konfliktskräck med managementjargong, det förfärliga Östermalm – ”rent, snyggt och tillknäppt, som om hela stadsdelen snörpte på munnen”.
Huruvida världen behöver fler människor som vägrar göra rätt för sig är också en fråga man kan ställa sig. Även om man inte har något principiellt emot femtiopluskvinnor i leopardkappa.
Läs fler av DN:s bokrecensioner här
