Björk: Spotify är det värsta som har hänt musiker

Videosamtalet börjar i motvind. Björk vill inte sätta på kameran och hennes röst låter kort och reserverad. Avlägsen. Det är först när jag ställer frågan om hur hon själv ser på konsertfilmsformatet, som de senaste åren har fått ett uppsving på grund av filmframgångar för artister som Taylor Swift och Beyoncé, som hon spricker upp.

– Jag är glad att du frågar eftersom jag känner samma sak. Jag har ju alltid dokumenterat mina turnéer och släppt filmer, men någonting har hänt. Jag tänkte på det senast häromdagen, handlar det om en kvinnlig energi?

Anledningen till intervjun är Björks nya konsertfilm ”Cornucopia”, som knyter ihop säcken på den fem år långa världsturnén med samma namn. Inspelad under en show i Portugal häromåret, där olika digitala pålägg gjorts i efterhand. Björk beskriver själv hur hon det senaste året ”behövt förvandlas till någon sorts märklig postproduktions-person”, där hon varit inblandad i allt från färgkorrigering till animationer.

– Alla de här sakerna är kul, men jag kommer också att vara väldigt, väldigt glad när filmen väl är ute och jag får återgå till att vara den musiker jag är i hjärtat, som känns mest hemma för mig.

Konsertfilmerna hon själv tittade på under uppväxten, som ung punkare i Reykjavík på 80-talet, minns hon som ”four hour stamina concerts”.

– Det var mycket maskulin energi, väldigt macho, väldigt ego. Långa gitarrsolon. Det var fantastiskt, jag kritiserar inte det, men känslan efteråt var alltid: ”Du borde ha varit där för att verkligen fatta grejen.” I stället satt man hemma i soffan och kände sig utanför.

Skillnaden nu är att artister som Beyoncé och Taylor Swift, i likhet med henne själv, drivs av andra saker, säger hon prövande. Kanske gör det att konsertfilmen får andra kvaliteter?

– Vi är förstås väldigt olika som artister. Men för oss alla tre handlar det nog mindre om ego och mer om gemenskapen med de andra musikerna på scen och med publiken.

– Vi är också artister där låtskrivandet står i fokus, där varje låt drivs av en känsla. Alla de här nyanserna, från det sorgliga till det extatiska, översätts nog bättre till de som tittar hemma i soffan. Det blir mer en film, inte bara en känsla av att du ”borde ha varit där”.

Låtarna som valts ut till ”Cornucopia”-turnén kommer främst från hennes album ”Utopia”. Skivan från 2017 har beskrivits som återbyggnadsfasen, läkandet – eller ”Tinderalbumet” – som följde upp 2015 års ”Vulnicura”, där hon bearbetade skilsmässan med konstnären Matthew Barney.

Själv beskriver hon ”Utopia” – och i förlängningen turnén ”Cornucopia” – som ett tillstånd efter katastrofen.

– Jag ser det som ett slags fantasy- eller sci-fi-berättelse om en grupp kvinnor som reser till en avlägsen ö med sina barn, bort från våldet. Där bryter de grenar från träden för att göra flöjter av dem. Det här är en återkommande mytologi över världen som representerar en ny början. Först när ordningen är återställd kan kvinnorna bjuda in den maskulina energin på nytt.

Det är nästan tio år sedan de här skivorna kom ut. Hur mycket bottnar du i de här idéerna i dag?

– Jag önskar på sätt och vis att denna film hade kommit ut mycket tidigare. Jag är på en ny och annorlunda plats, där saker inte är lika binära som de var då. Jag tycker till exempel att det finns mycket queer energi i mitt arbete. Det är inte lika mycket patriarkatet hit och matriarkatet dit längre, det är mer en förening av världarna.

Å andra sidan har den utdragna processen med lång turné och efterföljande film gjort att hon har kunnat köpa sig tid, förklarar hon. Ny musik är i görningen, några låtar finns redan klara. Mer vill hon inte säga av rädsla för att jinxa.

– Det är bara i mörker man kan plantera ett nytt frö. För att fröet ska kunna växa till en frisk och hälsosam växt behövs avskildhet. Man behöver några år av att ingen vet vad man håller på med, inte ens man själv.

Många andra musiker som hållit på lika länge som du ger sig ut på jubileumsturnéer. Hur sannolikt är det för dig?

– Man ska aldrig säga aldrig. Men just nu är jag mer upptagen vid att få ur mig alla idéer jag har inom mig. Jag känner mig långt ifrån klar, och tiden börjar bli knapp. Tänk om jag fick göra 20 album till? Med tanke på mitt tempo lär jag i bästa fall hinna fem innan jag dör.

Efter åren i USA bor 59-åringen numera på heltid i Reykjavík, där hon är djupt rotad i det lokala musiklivet. På skivaffären som hon en gång jobbade på som ung, och numera är med och driver, anordnas konserter och dj-kvällar vid varje fullmåne. Ofta med henne själv i dj-båset.

– Jag lever och verkar i ett slags community med folk från olika generationer, där alla delar musik med varandra. Jag gör nya spellistor konstant och spammar vänner med olika tips. När kompisar kommer över på middagar spelar jag alltid musiken jag köpt senaste månaden. Att hålla koll på ny musik har alltid varit en stor del av mitt liv.

Det låter fantastiskt.

– Det bor 200 000 personer i Reykjavík. Det är den perfekta storleken för att en stad ska kännas levande. Jag gillar verkligen min livsstil. Min familj och mina vänner finns här, många av dem har jag kvar sedan skoltiden. Så ja, det är ett perfekt liv på sätt och vis.

I en intervju i DN, som gjordes runt pandemin, beskrev du det som en lyx att slippa turnera?

– Livedelen är och kommer alltid att vara en stor del av vad jag gör. Men jag är lyckligt lottad eftersom jag inte längre behöver dra in pengar på turnerandet, som yngre musiker ofta är tvingade till. Ur det avseendet är Spotify förmodligen det värsta som har hänt musiker. Strömningskulturen har förändrat ett helt samhälle och en hel generation artister.

Det är svårt att hitta bilder på Björk där människan syns. På bilder gömmer hon sig ofta bakom masker och digitala animationer. Under intervjun är hon överraskande konkret och frispråkig.

Det märks också i musiken. Häromåret släppte hon protestlåten ”Oral”, som specifikt ville väcka uppmärksamhet runt den industriella laxodlingen på Island. Intäkterna från den låten finansierar just nu fyra juridiska processer kopplade till frågan, berättar hon.

– Jag har varit aktiv i miljökampen i 25 år. Numera har jag mer inställningen ”vi ses i rätten”. Jag tror tyvärr inte längre på att det räcker med att predika för den redan frälsta kören. Vad som behövs är nya lagar som skyddar vår natur.

I ”Cornucopia” tar sig klimatengagemanget ett närmast plakatpolitiskt uttryck. 30 minuter in i konsertfilmen bryts den ljuva musiken och de pastellfärgade bilderna – Björks eskapistiska safe space – av ett handskrivet manifest som rullar i bild över svart botten.

”It is an emergency”, inleds texten. Och sen: ”In order to survive as a species / we need to define our utopia / the Paris climate accord is a modern utopia / impossible to imagine”.

– Parisavtalet är i sig en utopi, eftersom vi inte ens kan föreställa oss att vi kommer att nå målen. Men när det gäller klimatfrågan så måste vi prova allt. Det är därför fantasin är så viktig. Med hjälp av den kan vi föreställa oss framtiden och tillåta oss att fortsätta vara optimistiska.

Björk pratar vidare, engagerat, och kommer in på hur trenden med post-apokalyptiska filmer och tv-serier stör henne.

– De är ofta så deprimerande och självömkande. Narcissistiska. Typ ”åh nej, stackars oss, vi kommer alla att dö”. Budskapet i dem är ofta att detta kommer att ske någon gång i framtiden.

– Min energi handlar mer om att försöka ta mig ur de här känslorna, inte mata dem. Apokalypsen har redan hänt, vi lever i efterdyningarna. Nu måste vi resa oss, plocka upp bitarna och göra nya saker med dem. Göra världen till en beboelig plats för våra barn.

Läs fler texter om musik