USA befinner sig på okänd mark. Aldrig tidigare har en presidentkandidat tvingats hoppa av sin egen kandidatur så nära in på ett val.
Formellt är Biden fortfarande landets president med suverän kontroll över kärnvapenkoderna. Men nästan allt strålkastarljus riktas mot Kamala Harris.
Hur Biden hanterar sin egen personliga bitterhet i detta ögonblick av förlust kommer påverka stabiliteten i USA och världen under hösten. Samt efterträdaren Harris möjlighet att etablera en egen relation med Amerikas väljare på bara drygt 100 dagar.
Natten till torsdagen svensk tid talade Biden till nationen från sitt skrivbord i Ovala rummet. Ett fängslande tal som kulminerade med budskapet:
– Jag högaktar det här skrivbordet, men älskar mitt land högre.
Blott i Amerika, sade Biden, kan en stammande unge från Scranton, Pennsylvania ta sig hela vägen till Vita huset.
– Det storslagna med Amerika är att kungar och diktatorer inte styr här. Folket gör det. Makten vilar i era händer.
Biden, uppger amerikanska reportrar med insyn, är förbannad på sitt parti. Han upplever sig sviken av sina närmaste bundsförvanter i elfte timmen.
Men hittills har han inte belastat Harris med något av den ilskan. Åtminstone inte offentligt.
I måndags, dagen efter avhoppet, mötte Harris sin kampanjpersonal i Wilmington. Biden, då fortfarande sjuk i covid, var med på telefon. Och lät hälsa den nya presidentkandidaten med raspig röst från sin konvalescens:
– I’m watching you, kid… I love you…
Talet till nationen var lika befriat från självömkan.
Om det är teater så spelar Biden just nu rollen som storsint patriark med rörande bravur.
Bidens politiska liv utmärks av en serie beslut som kommer prägla hans eftermäle.
När Obama bad Biden att bli hans vicepresident efter valvinsten 2008 övervägde Biden att tacka nej. I hans självbild var han ingen nummer två. ”Väx upp”, sade hustrun Jill Biden till maken då.
Under ytan är relationen mellan Obama och Biden alltjämt tävlingsorienterad, som DN:s Karin Eriksson påminde om häromdagen. Och som Obamas roll i Bidens framtvingade avhopp antyder.
Men politik är också teater med ett syfte.
Och under sina åtta år som Obamas vicepresident lärde sig Biden behärska sitt mindervärdeskomplex gentemot eleganten i Ovala rummet. Deras åtminstone på ytan ömsinta relation blev ett slags lycklig moralitet, förebildlig.
Biden agerade äldre vit man som med grace tjänade landets första svarta president. Han speglade den dröm som Obamas presidentskap bar på, om enighet över rasgränserna, om ett läkt sår.
Just nu gör Biden något liknande gentemot Kamala Harris. Men denna gång accepterar han inte makt, utan avsäger sig den yttersta makten i syftet att rädda den kvar i händerna på nästa generation.
Bara väljarna kan avgöra om gesten visar sig så heroisk som den framstod i talet till nationen i natt, eller om det är för sent. Men nu har Biden gjort sitt.
