I åtta långa år har Demokraterna försökt hitta rätt tonläge mot Trump. Man har prövat det frejdiga, det artiga, det högtidliga, det hånfulla, det uppläxande, det föreläsande. Man har prövat domstol, riksrätt, lagstiftning.
Inget har bitit.
Så kliver Mariann Edgar Budde in på scenen.
Biskopens stilla vädjan till den nyinstallerade presidenten om att gå försiktigt fram mot barn, sexuella minoriteter och invandrare var så autentisk att Trump var tvungen att faktiskt lyssna.
Den var som han tappade masken i katedralen. Som om han – för ett ögonblick bara – kände tyngden av sitt eget repressiva program.
Den massiva elefantlika kroppen sjönk ihop, anletsdragen slätades ut, grimasen slocknade. Den askgråa verkligheten tog honom i besittning. En badboll som töms på luft efter en lång dag på stranden. Installationens mest gripande sekund, den kanske enda sanna.
Det korta ögonblicket av katarsis, av andlig rening i maktens hjärta, gjorde anhängarna rasande.
Efter dagar av perfekt regisserat pompa och ståt reagerade republikanerna närmast Trump som tjuren Ferdinand när han råkar sätta sig på humlan. De ryade om vanära och skam. De ville deportera biskopen. De ville alla slita av henne prästkragen och göra något åt den där lesbiska bibliotekariefrisyren som biskopen hade fräckheten att möta presidenten i. Hade hon inte hört om det nya dekretet som återställer antalet amerikanska kön till två? Varför hade hon inte fått sparken redan? Var alla burarna upptagna i Guantanamo Bay?
I månader har republikanska kongresspolitiker blundat eller ryckt på axlarna åt besvärande uppgifter om Trumps nya ministrar. Otrohet? Det är väl inte så farligt! Redlöst berusad i tjänsten? Säg den senator som inte röstat med några stänkare innanför västen! Vi är alla människor här!
Så kommer biskopen och säger samma sak. Men inkluderar – för en sekund bara – samhällets allra mest värnlösa i den amerikanska gemenskapen, i det kollektiv som får göra fel. Barn i konservativa kyrkliga miljöer som känner sig fångade i fel kön. Flyktingar som levt klanderfritt utanför skyddsnäten i decennier för att de inte har råd att åka på så mycket som en p-bot.
Innebörden kan egentligen inte förarga ens den mest hängivna trumpist. I sina liv lever också konservativa amerikaner sida vid sida med människor som biskopen påminde om. Vicepresidenten Vance, som låtsades störd av biskopens ord, han rynkade aktivt på pannan i katedralen, brevväxlade i åratal med en transkvinna, en nära vän till den Yale-utbildade juristen.
Men kritik mot makten yppad inom kyrkans väggar gör presidentens apologeter våldsamma. De sårigaste konflikterna om USA:s styre utspelar sig i det finmaskiga nät av samfund som i praktiken organiserar Trumps gräsrötter. Den konservativa juristen David French har berättat om det i DN:
– Jag brukade tro att vår kultur, den liberala demokratin, utvecklats bortom religionskriget. Men vi är lika mottagliga för mörka impulser som varje civilisation före vår, sade han i DN i höstas.
Det som fångades live på kamera i katedralen under Trumps första morgon som nyinstallerad president var Washingtonversionen av den existentiella kamp som utspelas i kyrkor varje söndag förmiddag över hela USA.
Den mest obestridliga av sanningar – att homosexuella barn också är människor med rättigheter – får en existentiell laddning i kyrkan som till och med drabbar Trump under hans lager av krämer.
Hans reaktion efteråt var som alltid pregnant.
– Det var inte så kul, sade han om predikan.
Eftersom den var sann.
Läs mer:
Republikaner rasar efter biskopens vädjan till Trump
