På ett rosa lyxhotell utanför San Diego åt jag en gång lunch med Donald Trumps personliga sekreterare från Vita huset.
Madeleine Westerhout, som hon heter, var förtjust i sin chef. Men hon tröttnade ibland på hans tjat om massiva publiksiffror. Inte minst Trumps skryt om hur många som egentligen vallfärdat till hans installation i Washington den 20 januari 2017 gav Westerhout skavsår i öronen.
”Han pratade om det i månader”, skriver Westerhout i sin bok ”Off the record”. ”Ingen brydde sig längre, förutom han själv”.
För att få tyst på Trump lät Westerhout sätta upp tre högupplösta fotografier i korridoren utanför Ovala rummet som visade tiotusentals lyckliga anhängare som kommit för att fira Trump den dagen.
Konsten i Vita huset byts ut med jämna mellanrum under mandatperioden. Men dessa bilder fick sitta kvar som altartavlor för att förbättra Westerhouts arbetsmiljö.
Sedan Kamala Harris axlade Joe Bidens presidentnominering har Trumps neuroser kring sina och rivalens publiksiffror väckts till liv igen.
I natt inleder Demokraterna sitt partikonvent i en arena i centrala Chicago som sväljer 23 500 åskådare. Totalt uppskattas omkring 50 000 demokrater vara i stan för att officiellt nominera Harris och Tim Walz till partiets presidentkandidater.
Veckan lär bli en mardröm för Donald Trump. På varenda tv-kanal och tidningsframsida kommer han mötas av jublande massor av demokrater. Jag känner med hans nuvarande sekreterare.
Som för att trösta sig själv har Trump på senare tid börjat formulera allt mer halsbrytande utsagor om just storleken på sin publik kontra Demokraternas.
Härom veckan, under en presskonferens på Mar-a-Lago, påstod Trump att det massmöte som utlöste stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021 besöktes av fler amerikaner än som hörde nationalklenoden Martin Luther King utropa ”I have a dream” på plats i Washington den 28 augusti 1963.
I början av mars, under primärvalen, förstod jag något om innebörden av dessa drömska lögner.
Jag umgicks då med Trumpväljare i södra Alabama som är övertygade om att Biden stal valet 2020 och Demokraterna inte skulle dra sig för att iscensätta en repris av den inbillade kuppen i november i år.
Jake, en av Trumpmännen i Alabama, sade till mig att han fattar saker och ting genom att se. Och att han och alla andra med fungerande ögon kunde se att Biden tillbringat merparten av valrörelsen 2020 ensam i en covidkällare medan Trump lockat massorna ur huse.
I Trumps USA råder bråddjup misstro mot den ansiktslösa byråkratin i Washington. För Trumpanhängare som Jake är de synliga publikhaven det viktigaste beviset för Trumps dominans – ja, det enda beviset som ”den djupa staten” inte lyckats manipulera. Än.
Slaget om den amerikanska demokratin utspelas därmed också på arenorna, som i United Center i Chicago i veckan. Lättnaden som många demokratiska väljare känner inför Kamala Harris handlar nog bland annat om detta grundläggande: att hon kan stå på en scen och utstråla framtidstro. Man kan se henne.
Det skrämmer uppenbarligen slag på Trump. Härom dagen hävdade han att Harriskampanjen använt artificiell intelligens för att utmåla hennes publikhav som större än vad det är i verkligheten. Ett grundlöst påstående.
Men sannolikt en föraning om hur Trump skulle agera om han förlorar i höst. Demokraterna, skulle han säga då, tog det enda vi kunde lita på, publiksiffrorna, och manipulerade dem också.
Hur ska Harris och Walz förekomma en sådan möjlig kampanj om valfusk?
De måste förstås vinna tillräckligt med röster. Men i rätt delstater.
Trumps spekulativa monologer om publiksiffror handlar kanske indirekt även om detta, om elektorssystemet.
Republikanerna kan vinna val i USA, som Trump visade 2016. Men partiet har svårt att vinna en majoritet av väljarna i landet i stort. Hillary Clinton samlade nästan tre miljoner fler röster än Trump men förlorade ändå valet till honom. ”Minoritetens tyranni”, kallar statsvetarna Daniel Ziblatt och Steven Levitsky konsekvenserna av systemet i en färsk bok.
Trump var, som sekreteraren Madeleine Westerhout berättar, besatt av storleken på publiken som besökte installationen efter valet 2016. Den legitimerade resultatet i hans ögon, även om Clinton vunnit fler väljare. En mobb kan se suverän ut om den svärmar på rätt sätt, som Washington Post skriver i en recension av ”Minoritetens tyranni”.
I Chicago måste Harris och Walz ytterst presentera en vägbeskrivning till Vita huset som bevarar presidentmakten hos majoriteten.
