Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Som USA-korrespondent har jag tänkt nästan dagligen på Lindsey Graham.

Senatorn från South Carolina – som just fyllt 71 när han oväntat dog den 11 juli i år – förkroppsligade mer än någon annan politiker i USA Republikanernas anpasslighet till Donald Trump.

Den kortvuxne och karismatiske ungkarlen sprang Trumps ärenden tills hans aorta bokstavligen sprack. Han jobbade helt enkelt ihjäl sig för Trumps skull.

Han var presidentens mikroingenjör i senaten och hans mellanhand i Kiev, Jerusalem och på Natohögkvarteret i Bryssel. Han golfade med honom på veckolig basis och försvarade honom oavbrutet i medierna; morgonen efter att han dog skulle Graham ha medverkat på det klassiska politiska tv-programmet Meet the Press för 64:e gången.

Trumps och Grahams nära umgänge speglade en mindre belyst sida av den hårdföra högerpopulismen: för dem på insidan kan det vara festligt, nästan ystert, att driva igenom en auktoritär revolution.

På ytan handlar Trumps politik om ilska, bitterhet och revansch. Men i maktens kärna var det ofta muntert. ”Han är en ljugande jävel”, sade Graham inkännande om Trump, ”men kul att hänga med”.

Grahams förbindlighet med Trump var föremål för otaliga journalistiska utredningar.

Hur kunde en så begåvad och till synes besjälad politiker som Graham överge sina tidigare konservativa principer för en plats vid bordet på dekadensens högborg Mar-a-Lago? Vad var Grahams slutmål? Vad motiverade knäfallet?

Under sina första decennier som kongresspolitiker hade Graham rest jorden runt och förerätt en interventionistisk amerikansk utrikespolitik där USA sökte rollen som demokratipolis i Ronald Reagans anda. På hemmaplan gick Graham i bräschen för en republikansk samförståndspolitik som sökte uppgörelser med Demokraterna i frågor om klimatet och invandringen.

Trump stod för raka motsatsen. Demokratiförakt i såväl inrikes- som utrikespolitiken. Varför hoppade Graham ändå på tåget?

En suggestiv teori tar sin utgångspunkt i Grahams barndomshistoria. Han växte upp under påvra omständigheter i järnvägsknuten Central mellan Atlanta och Charlotte. Föräldrarna drev en gudsförgäten öl- och biljardhall och familjen bodde ovanpå. Som pojke lärde sig Lindsey manövrera bland de hotfulla ölhävarna genom att bli en maskot i baren, en kvick och kavat hovnarr som lystrade till smeknamnet Stinkball.

Föräldrarna dog unga och Lindsey uppfostrade sig själv och sin lillasyster. För att överleva i den fattiga amerikanska södern, som inte har mycket till välfärdsinrättningar, sökte de föräldralösa syskonen tröst och bekräftelse hos kraftfulla män av det slag som de lärt sig hantera i dimman på the Sanitary Cafe. Graham kallade typen ”alfahundar”.

Det var ideologiskt chockerande, men i enlighet med överlevnadsinstinkten från Central.

På det sättet avancerade han snabbt i imperiets mest patriarkala miljöer: först som militärjurist stationerad i Europa, senare som ledamot av representanthuset och senaten i Washington. Där, i den lagstiftande kongressen, lierade han sig med krigshjälten John McCain, en republikansk alfahund som blev hans ideologiska fadersgestalt. Men när McCain tynade bort i hjärncancer strax efter Trumps entré bytte Graham alltså hastigt sida.

Det var ideologiskt chockerande, men i enlighet med överlevnadsinstinkten från Central. Man får spela korten man har, sade ofta Graham. Själv framställde han inte svassandet kring Trump, de dagliga telefonsamtalen, de ändlösa middagarna, som en eftergift. Det var strategi. Trump, det var Grahams övertygelse, gick att påverka bara man var där i rummet, och nog var Graham där.

Lyckades han påverka Trump? Kanske.

När Graham avled i sitt hem den 11 juli – bara timmar efter att ha pratat med Trump på mobilen – hade Graham just återvänt från en resa i Europa. Han hade deltagit i Natomötet i Turkiet och sedan rest vidare med nattåg till Polen och in i Ukraina för sitt tionde besök där.

Trump har ofta agerat på ett sätt som direkt motarbetat Grahams gamla politiska övertygelser, som går ut på att ta ställning för Nato och Ukraina mot Ryssland. Men den här gången lovade Trump Zelenskyj Patriotmissiler och höll i grunden god ton mot Natoledarna.

I samma veva trappade Trump upp bombningarna mot Iran på nytt, ett angrepp som Graham bidragit till att hetsa fram genom att personligen coacha Benjamin Netanyahu om hur man bäst säljer in ett krig till Trump. Som tack väntas den israeliska premiärministern delta på dagens begravning i Washington.

Politiskt var det ett ljust ögonblick för Graham. Men insatsen var mycket hög. Han betalade med sitt eget liv.

Läs fler texter av Björn af Kleen.

Share.
Exit mobile version