Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det gick så snabbt och smidigt i Caracas.
En svärm av militärhelikoptrar flög in i gryningen, kidnappade Nicolás Maduro och så plötsligt var den venezuelanska oljan i amerikanska händer.
Som en våldsam actionfilm, sade Trump förtjust till Fox News.
– Jag tittade på det, bokstavligen, som ett tv-program. Om ni hade sett farten, våldet…
Kriget mot Iran, å sin sida, är nu inne på sin fjärde vecka.
Många – inte minst ledande ideologer i Trumprörelsen – har vid det här laget hunnit påpeka att Irankriget kan upplevas som ett brott mot presidentens politiska kontrakt med sina väljare om att inte starta fler utdragna krig i Mellanöstern.
Men utöver den ideologiska nyckfullheten – sveket av isolationismen i den egna parollen America First – kan kriget också kännas som en personlig motsägelsefullhet för presidenten. I strid med hans rastlösa kynne och hans fäbless för snabba, tydliga resultat.
Tycker Trump verkligen om att kriga? Trivs han i rollen som överbefälhavare?
Den andra mars, efter bara några dagar i rollen som krigspresident, försäkrade Trump att han inte var uttråkad.
– Någon sade i dag: ”presidenten vill stöka undan det här snabbt, han kommer att bli uttråkad”. Jag blir inte uttråkad.
Trump fortsatte:
– Det finns inget tråkigt med det här… nej, blir inte uttråkad. Jag blir aldrig uttråkad.
Staplade på varann fick hans försäkranden snarast motsatt effekt: det lät som att risken för att Trump snart skulle bli uttråkad var överhängande.
I veckan lät den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu tillsammans med USA:s ambassadör i Jerusalem Mike Huckabee producera en märklig liten propagandafilm som kanske kan förstås som en vädjan till Trumps tålamod från israelernas sida.
Den var simplistisk på ett utpräglat trumpskt sätt.
Muntra i hågen, nästan fnissiga, gick Huckabee och Netanyahu i en korridor. Israelen drog upp ett kort ur innerfickan på kavajen och lät förklara att det var en förteckning över onda ledare i Iran som Israel med USA:s assistans – eller om det är tvärtom – är på väg att döda.
– We’re wiping them out, sade Netanyahu. Vi utplånar dem.
Filmen – tonen, ordvalet – kändes regisserad för att blidka en enda person: överbefälhavaren i Washington.
Inför starten av kriget fick Trump välja bland ett antal namn på attacken. Förslagen var så tråkiga att han somnade, berättade Trump nyligen under ett kampanjtal i Kentucky. Då kom personalen tillbaka med ”Operation episkt ursinne”. Det piggade upp. Lika renons på ideologi, sammanhang och riktning som Huckabees och Netanyahus sketch.
Man talar i USA om en president i krigstid. Begreppet ”a wartime president” har något högtidligt över sig. Ledaren höjer sig över de vardagliga bestyren för att utkämpa ett krig på liv och död.
Men Trumps tolkning av rollen som krigspresident har inget aristokratiskt över sig. Han har sällan framstått som så okoncentrerad som under senaste månaden. Nästan oavsett tid på dygnet har Trump svarat i telefon när reportrar ringer på hans privata mobil. Sajten Semafor konstaterade att Trump ställde upp på fler än 30 telefonintervjuer under krigets första två veckor.
Det är väl utmärkt, säger någon, att presidenten gör till sig tillgänglig för medierna när han skickar amerikanska söner och döttrar i krig. Men Semafor tolkar snarare överbefälhavarens accelererande snacksalighet som en återgång till den tid då Trump var privat företagare i New York och så sugen på att distraheras av journalister att kvällstidningen New York Observer under en period förbjöd Trumpcitat från sina artiklar. Det var lite för enkelt att gödsla tidningen med utsagor från Trump Tower.
I fredags dog Robert Mueller, den tidigare FBI-ordföranden som ledde den juridiska utredningen av Trumpkampanjens kopplingar till Ryssland under första mandatperioden. Mueller var den sista aristokraten i Washington, en vattenkammad byråkrat av den gamla stammen, son till en marinofficer som själv dekorerats för sina insatser som soldat i Vietnam.
Under lördagskvällen firade Trump att en av den amerikanska statens trotjänare gått ur i tiden. ”Bra, jag glad att han är död”, skrev presidenten på Truth Social.
Lättnaden som Trump kände över dödsfallet bottnade kanske i att krigshjälten och ämbetsmannen Robert Mueller var sinnebilden av värdighet och plikt. Man kan förstå att blotta existensen av en sådan gestalt i Washington störde Trump. Inte minst just nu.
