Det var ett genombrott av Håkan Hellströmska mått. In i olika masspublika sammanhang – Melodifestivalens pausunderhållning och ”Parlamentet” – dansade en ung, multibegåvad men okänd ironiker från Romelanda norr om Göteborg och verkade så färdig. Säker. Mogen. Och allt med en unikt distanserad min i stenansiktet, som om han inte riktigt brydde sig. Alla med ett spottblött finger i luften tävlade om att på klassiskt rockjournalistiskt vis ha upptäckt Björn Gustafsson först och älska honom mest, av typen: ”Jag har sett humorns framtid.”
Snart tjugo år senare kan konstateras att riktigt så blev det inte. Den nu snart 40-årige Björn Gustafsson har inte varit overksam – och alla med samma spottblött finger i luften har spekulerat i hans ”krasch” – men definitivt ostrategiskt spretig i val av uppdrag har han varit. Från brett utkavlad reklamfilm för ett bolåneinstitut till norsk (!) julkalender till tv-sketcher som ärketönten Benjamin. Varav väl inte så mycket har varit särskilt bra.
Nu skriker dock pressmeddelanden att ”Björn Gustafsson är tillbaka!” och denna show ska efter en lång ”work in progresss”-spelperiod turnera runt riket.
Och jösses vad spretigt det är.
Björn Gustafsson, med lillbrorsan Oscar på klaviatur och sysslingen Jonas Bleckman på cello bredvid sig, går från i början helt makalösa stream of consciousness-monologer om vettvillingar i Romelanda, och som borde få Peter Apelgren att skratta på sig i sin pensionerade himmel till, i slutet, nostalgiska barndomsminnen där gamla Instamaticfoton exponeras på storskärm – detta jolmiga grepp som så många komiker som inte riktigt bottnar i sitt material förfaller till. Och däremellan en rad musiknummer, även de spretande mellan kuplettliknande fyndigheter och dunkande technoironier. De är alla fint gjorda av en tajt trio, och en hel del playback, men det är för långa nummer av ”James Bond”-larv (”my name is Gustafsson. Bjorn Gustafson”) här och för korta underbara galenskaper där.
Det vandrar mellan riktigt hög, smart humor och lågt publikfrieri. Fram och tillbaka. Men Gustafssons sång är konsekvent imponerande och kunde göra såväl Procol Harum- som Freddie Wadling-epigoner gröna av avund. Visst sade jag spretigt?
En välvillig tolkning är att med denna, för att underdriva, breda begåvning blir det svårt att välja och välja bort uttryck. Allt som han vill kan han ju göra. Och han gör det. För även om det finns en del tidiga tecken på sammanhållen, färdig show här så skulle Gustafsson – och vi – vinna på om han lät någon annan än Björn Gustafsson regissera. För den där distansen, eller vad det är, som han präglas av gör att inget liksom verkar tas, eller kännas, på allvar. Och det är synd.
För Björn Gustafsson är en så på en gång älskvärd och älskansvärd scenkomiker att en utsänd murvel, i perioder, får impulsen att: ”Nej fan, nu skiter jag i karriären och springer upp på scenen och kysser den jag är satt att bevaka, rakt på munnen.” Precis som skedde under en tidig Håkan Hellström-konsert.
I stället hejdar man sig och tittar på klockan.
Läs fler scenrecensioner av Niklas Wahllöf.
