Störst, bäst och vackrast.
Nej, det handlar inte om självbilden hos den nye härskaren i Amerikas förenta stater.
Det handlar om en av Europas mest välkända kyrkor, katedralen i Köln. Notre Dame i Paris, som nästa helg återinvigs efter branden 2019, är rena hastverket i jämförelse. När Kölnerdomen stod klar 1880 hade det gått över 600 år sedan spaden sattes i marken år 1248. Det remarkabla var att man genom alla århundraden av pest, krig och dramatiska omvälvningar hela tiden höll sig till originalritningarna från medeltiden. I staden blev det ständigt pågående bygget ett skämt: ”Den dagen katedralen är färdig kommer jorden att gå under.”
Att besöka den väldiga kyrkan är i dag en hänförande upplevelse. Här förvaras det som sägs vara relikerna av den berömda trio som denna första adventshelg tar plats i julkrubbor över hela världen, de tre vise männen. Konstnären Gerhard Richters magnifika fönster i glasmosaik besannar Gunnar Ekelöfs tanke att religionen är den sanna konsten och konsten den sanna religionen.
Om man vill få människor att bygga något bestående ska man inte tvinga dem att hugga sten. Man ska få dem att drömma om en bättre värld
Vad är en katedral? Kanske är det ett sätt att tänka – ett sätt att manifestera insikten om att ett samhälle kan skapa något som är större än nuet och som sträcker sig längre in i framtiden än en mandatperiod. Med sina spetsiga bågar och flygande strävpelare var de gotiska katedralerna utformade för att dra ögat uppåt, mot himlen. De åskådliggjorde därmed en gammal sanning. Om man vill få människor att bygga något bestående ska man inte tvinga dem att hugga sten. Man ska få dem att drömma om en bättre värld.
På samma sätt förhåller det sig med många av samhällets institutioner. När en kyrka går upp i rök, ibland ett ögonblicks verk, är det en bild av hur också universitet, domstolar och civilsamhällets organisationer kan raseras på en bråkdel av den tid som det tog att bygga upp dem. De brinner inte, men eroderar i realtid. Historien visar hur fort det kan gå. Den senaste veckans begäran om att lägga ned åtalen mot Donald Trumps försök till statskupp 2021 är bara ett exempel på hur snabbt även ett stabilt rättsväsende kan krokna under hotet från en hänsynslös och repressiv regim.
En av de viktigaste av dessa institutioner är den fria journalistiken. Under vinjetten ”Dear America” har den amerikanska tidskriften Nieman Reports i ett nytt nummer samlat texter av en lång rad journalister från mer eller mindre auktoritärt styrda länder som Ungern, Turkiet, Polen, Indien, Filippinerna och Zimbabwe. Det rör sig alltså inte om några hysteriska lipsillar som fantiserar om framtiden, utan om hårdhudade publicister som vet vad de talar om. Många av skribenterna har hotats och i flera fall även fängslats för att de insisterat på att bedriva den samhällsuppehållande verksamhet som är deras yrke.
Deras huvudbudskap till sina amerikanska kolleger är enkelt: Förbered er på det värsta.
Gülsin Harman från Turkiet understryker att den fria journalistiken inte dör med en smäll utan med en viskning. Det kan börja med ett till synes legitimt medieuppköp eller om en reporter som av rädsla för repressalier börjar tillämpa självcensur. Eller om en kolumnist som tvingas gå i exil eller en chefredaktör som ger efter för påtryckningar från en tidningsägare.
’Typer som Trump älskar folk som ger upp – de älskar smitare’
”Var medveten om hur långsamt brinnande denna förstörelse är till sin natur; leta inte bara efter stora dramatiska händelser”, skriver Gülsin Harman. ”Du måste vara vaksam och redo att höja rösten vid varje tillfälle. Vid varje nedsättande kommentar på ett politiskt möte, vid varje viral video som hånar journalisters arbete, vid varje stegvis förändring i mediernas ägarstruktur – eftersom detta långsamt droppande förtal kan förvandlas till den flodvåg som dränker den fria pressen.”
Det som händer på många håll i världen är just detta: en perfekt storm där rättsstaten nedmonteras, cyniska affärsintressen kliver fram och digitala desinformationskampanjer skapar uppgivenhet bland medborgarna. I veckan varnade den tidigare chefredaktören för Washington Post, Marty Baron, för att Trumpregimen sannolikt kommer att försöka åtala och fängsla kritiska journalister.
Hopewell Rugoho-Chin’ono från Zimbabwe, som suttit fängslad tre gånger, argumenterar i sitt inlägg för att den fria journalistiken är skapad just för att möta de tider som USA nu står inför. Det handlar, skriver han, om att inte vika ner sig: ”Typer som Trump älskar folk som ger upp – de älskar sådana som viker ner sig – eftersom brist på motstånd ger dem fritt spelrum att genomdriva sina konstitutionsvidriga lustar.”
Den står där fortfarande, med de 157 meter höga tornen synliga på mils avstånd över Rhenlandet
Från Polen påminner chefredaktören Bartosz T Wieliński sina amerikanska kolleger om att det auktoritära tillståndet inte heller är något som är givet för evigt, utan att det faktiskt kan övervinnas: ”Det var lättare för redaktörerna på Gazeta Wyborcza att stå upp mot den auktoritära makten när vi visste att vi hade stöd av vänner utomlands. Nu står vi redo att stötta er.” Det är läsarnas och publikens stöd som är avgörande. Det är med det som journalistiken och demokratin står och faller. Ett demokratins katedralsbyggande, om man så vill.
Jorden gick som bekant inte under vid Kölnkatedralens färdigställande år 1880. Inte heller förstördes katedralen under andra världskriget, när de allierades bomber pulveriserade i stort sett hela staden runtomkring. Den står där fortfarande, med de 157 meter höga tornen synliga på mils avstånd över Rhenlandet, som ett monument över den strävsamma långsiktighet som människosläktet i sina bästa stunder är förmögen till.
På så sätt påminner de väldiga kyrktornen i Köln också om att demokratin alltid är möjlig att både bygga och återuppbygga. Det är vi som skapar katedralerna. Och katedralerna som skapar oss.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
