Det är synd om människorna.

I Gaza får denna slitna sanning en makaber klang. Och det är journalistikens uppgift att gestalta den – att visa hur ett brott mot mänskligheten luktar, smakar och känns.

Under onsdagen ägnade Sveriges Radios P1 stora delar av sina sändningar åt medarbetaren Sami Abu Salems dagboksrapporter från Gaza, ljudklipp från en humanitär katastrof skickade till korrespondenten Cecilia Uddén. Det är en konkret och saklig berättelse: om jakten på bränsle i ruinerna, trängsel runt tankbilen med färskvatten, ljudet av biltutor och drönare i luften.

Sami Abu Salem berättar hur hans sexåriga dotter Leilas tandkött börjar förlora sin röda färg, ett tecken på anemi. Han berättar om en granne som kommit hem från en matudelningsstation i Rafah där hungriga människor dödats medan de riskerat sina liv för att få tag på en kartong med mjöl, kex och makaroner.


Efter viss språkförbistring kan namnet på författaren identifieras

I en oförglömlig scen, som tagen ur en av världshistoriens stora tragedier, försöker Sami Abu Salem hindra sin 18-årige son Karim från att ge sig iväg till samma plats för att hämta mat. ”Det är livsfarligt”, säger han. ”Hur länge kan man leva på en burk bönor?” invänder sonen. ”Välj mellan bönor och död”, säger hans pappa.

Sedan ryter han åt pojken och förbjuder honom att åka. ”I det här fallet tror jag inte på demokrati inom familjen. Jag skäms inte över att vara diktator  just i dag”, berättar han för Cecilia Uddén.

Det är synd om människorna.

På en gata har en man brett ut sina böcker för att sälja sitt bibliotek. Han säger att hans kunder läser romaner för att fly från verkligheten. En man i närheten får korn på Sami Abu Salems svenska koppling och frågar om han känner till ”Sveriges viktigaste författare – Sette-rinde-beg”.

Efter viss språkförbistring kan namnet på författaren identifieras.

Det är Strindberg.

Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.

Share.
Exit mobile version