Kvinnan med det mystiska namnet Ælfgyva var inte den första som slog i glastaket. Inte heller den sista. Känd för världen blev hon genom att hängas ut på ett sätt som sådde tvivel kring både hennes och andra kvinnors kompetens och ärbarhet.
Ælfgyva? Vem? Jo, den enda namngivna kvinnan på den berömda Bayeuxtapeten, den nästan 70 meter långa broderade berättelsen om normandernas invasion av England och slaget vid Hastings 1066. Här skildras den fagra Ælfgyva i en intim scen med en kärlekskrank klerk, en detalj i en av kulturhistoriens verkliga klenoder. Stygn för stygn framträder en ovärderlig berättelse om medeltidens värderingar, seder och vanor – inklusive politiska svek, attentatsförsök, splittring och skabrösa detaljer.
Man kan inte undgå att undra över hur en broderad fresk över den amerikanska valrörelsen 2024 skulle se ut. Förmodligen snarlik. Med Elon Musks Space X-raketer som moderna motsvarigheter till den Halleys komet som uppträdde på himlen som ett järtecken 1066. Svekfulla hantlangare som trots tidigare löften tar makten när den gamle kungen kastar in handduken. Och – inte minst – talrika exempel på ingripanden från högre makt.
”Se på mig nu. Jag är vid liv och med guds hjälp ska jag segra”, sade tapetens huvudperson Vilhelm Erövraren 1066.
”Bara Gud Fader själv kan få mig att inte ställa upp i valet i höst”, genmälde Joe Biden för några veckor sedan.
Till slut pekade alltså den allsmäktiges hand, precis som på Bayeuxtapeten, ned från himlen.
Många av hans åhörare hade likt medeltidens flagellanter prytt sig med bandage på höger öra för att, i ett slags postmodern stigmatisering, efterlikna den lidande frälsarens blödande sår
Allra mest påtagliga var dock de hinsides häntydningarna på den dumskallarnas sammansvärjning som var det republikanska partikonventet nyligen. Efter mordförsöket på Donald Trump hävdade den högerextrema republikanen Marjorie Taylor Greene att hon blivit vittne till ett ”bokstavligt mirakel” i samband med attentatet. Strax före skottet, intygade Greene, såg hon en amerikansk flagga ovanför Trump ta formen av en ängel som nedsteg från himlen för att insvepa den tidigare presidenten i sin skyddande mantel.
Under kongressen kunde sedan DN:s korrespondent Karin Eriksson rapportera om flera vittnesmål om personskydd som gick långt över Secret Services kompetensområde. ”Om ni inte trodde på mirakel före i lördags, så får ni allt tro på det nu”, proklamerade senatorn Tim Scott och prisade den ”allsmäktige Guden” för ”att vi lever i ett land som fortfarande tror på kungarnas konung, herrarnas herre”. Många av hans åhörare hade likt medeltidens flagellanter prytt sig med bandage på höger öra för att, i ett slags postmodern stigmatisering, efterlikna den lidande frälsarens blödande sår. ”Gud skapade en rustning som skydd runt Donald Trump”, förkunnade tv-personligheten och svärdottern Kimberly Guilfoyle, med en liknelse som kunde vara hämtad rakt från 1000-talets Normandie.
Samma Guilfoyle hänvisade för övrigt senare till en annan plats belägen bara några mil från Bayeux, närmare bestämt de normandiska stränder där amerikanska soldater för 80 år sedan landsteg för att bekämpa nazismen. Dock inte i dagens version. ”Hjältarna som stormade Normandie och mötte kommunismen”, gastade Guilfoyle.
Och så säger man att medeltiden var mörkrets och okunskapens tid.
Ja, efter flera års tillvänjning är det lätt att glömma hur förvriden och nedsolkad vår tids politiska tapet har blivit – en berättelse där demokratin i val efter val räddar sig kvar med ett nödrop medan fascismen väller fram som tidvattnet över Engelska kanalen. Den tyske juristen Sebastian Haffner ställde redan 1933 frågan: ”Vad ska en demokrati göra när en majoritet inte längre vill ha den?”
Det förtjänar därför att upprepas. 2024 års val i USA står inte mellan två vanliga partier och två normala kandidater. Det står mellan ett demokratiskt parti och en totalitär, fanatisk sekt. Det som utspelas är inte en ”ovanlig”, ”händelserik” eller ”spännande” valrörelse. Det som pågår är ett experiment i demokratins död, i realtid.
På så sätt undermineras inte bara enskilda fakta, utan hela det system som skapar sanning i ett samhälle. Resultatet blir apati och uppgivenhet
I detta experiment har lögnen en central roll. Trumpismens bidrag till världen är att den har gett den politiska lögnen en ny skepnad. Där tidigare lögnare i den politiska historien ville bli trodda – och räknade med att bli straffade om så inte skedde – vill de nya dårarna inte bli trodda, endast bekräftade. Om de märker att en lögn ”fungerar” upprepar de den, oavsett hur rubbad den är eller hur många gånger den kan motbevisas. På så sätt undermineras inte bara enskilda fakta, utan hela det system som skapar sanning i ett samhälle. Resultatet blir apati och uppgivenhet. Alla vet att de ljuger. De vet att alla vet att de ljuger, men de ljuger ändå.
Kanske kan Kamala Harris inträde på scenen – jag höll på att skriva nedstigande från himmelen – skingra det tillstånd av nattsvart politisk depression som många, inte bara i USA, länge befunnit sig i. ”Blow away the lies that leave you nothing but lost and brokenhearted”, sjöng Bruce Springsteen under sina konserter i Stockholm nyligen, till ljusackompanjemang av blå, vita och röda lampor. Låten ”Long walk home”, där krigsveteranernas monument står ensamt och övergivet uppe på en kulle, introducerade han med orden ”En bön för mitt land” – som en påminnelse om allvaret och värdigheten på den amerikanska krigskyrkogården i Colleville-sur-mer, inte långt från Bayeux. Där vilar nu, under vita kors och davidsstjärnor, över 9 000 amerikanska soldater som 1944 gav sina liv för den demokrati som deras efterlevande nu släpar i smutsen.
”Your flag flyin’ over the courthouse/Means certain things are set in stone./Who we are, what we’ll do and what we won’t”, sjunger Springsteen.
Där finns ett annat USA. Också den berättelsen återstår att väva.
Läs fler krönikor av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
