En januarikväll 1962 sitter min pappa i en sal på Stockholms samgymnasium på Luntmakargatan. Skolan är ett slags föregångare till Komvux där förvärvsarbetande vuxna kan läsa in studentexamen på kvällstid. Pappa har nyss fyllt 23 och kommer direkt från sitt arbete på posten.
Kvällens prov är svensk skrivning, där flera ämnen finns att välja mellan: ”Rotlöshet och trygghet i Karlfeldts diktning”, ”Snoilskys inledningssång – försök till diktanalys” eller ”Grunddragen i Platons filosofi”. Men också – för de mindre skönandligt lagda – ”Sveriges mineraltillgångar” eller ”Den svenska FN-insatsen i Kongo”.
Pappa väljer ämnet ”Heidenstams dikt ’Åkallan och löfte’. Analys och personlig värdering”, möjligen inspirerad av diktens berömda rader om att det är skönare att lyssna till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Med ett kritiskt perspektiv griper han sig an den nationalromantiska klassikern där Heidenstams diktning, som han skriver, ”framträder i sin mest storvulna och retoriska form”. ”Men”, noterar han, ”trots den pompösa stilen och det diskutabla innehållet kan det ej förnekas, att dikten är genomströmmad av en stark känsla för och tro på Sverige”.
Jag nämner inte detta vare sig för att beklaga mig över Verner von Heidenstams frånvaro i Sveriges nya kulturkanon eller för att stoltsera med min pappas litterära utförsgåvor
Jag nämner detta varken för att beklaga mig över Verner von Heidenstams frånvaro i Sveriges nya kulturkanon eller för att stoltsera med min pappas litterära utförsgåvor. Däremot är situationen belysande för vad hela kanonprojektet i grunden handlar om – eller borde handla om. Utredaren Lars Trägårdh skriver själv i utredningens historiska avsnitt om just denna tidsperiod i början på 1960-talet, då tilliten och medborgartanken ännu var intakta i det svenska samhället och innan modernism, internationalism och multikulturalism började betraktas som ondskans nationella överideologier.
Det är lätt att i en trasig tid sympatisera med Lars Trägårdhs dröm om en återgång till ett sammanhållet ”vi” och en tid då både kulturministrar och andra kunde hänvisa till Erik Gustaf Geijer. Min pappa i skrivningssalen tillhör bokstavligen de sista årskullarna av denna bildningstradition. Den förmedlades till honom såväl ovanifrån via folkskolan som underifrån via folkbildningstanken och vuxengymnasier. I folkskolan fick han lära sig rabbla regentlängden och läsa, i realskolan – där han gick med nedsatt terminsavgift – fick han tillgång till tyska kasus och nu, som aftonstudent, insikten att alla människor ska ha rätt att förkovra sig och växa inifrån.
Kan en kanon, likt en tidsmaskin, föra oss tillbaka till detta drömtillstånd?
Naturligtvis inte. Åtminstone inte utan materiella förutsättningar. Det gäller inte minst i skolan. Lars Trägårdh lägger skulden för den svenska skolans förfall på de nya pedagogiska ideal som följde i spåren av andra världskriget. Men om de senaste årtiondenas pyramidala politiska vanskötsel av skolan har han ingenting att säga. Själv tror jag att kommunaliseringen i slutet av 1980-talet och devalveringen av läraryrkets status, senare friskolereformen och den huvudlösa digitaliseringen i klassrummen är huvudorsakerna till den kunskaps- och bildningskris som ingen kanonutredning i världen kan råda bot på.
Problemet är alltså inte främst att svenska elever inte längre läser Heidenstam. Problemet är att de inte läser över huvud taget. Läsförmågan hos svenska elever har gradvis sjunkit sedan millennieskiftet – i dag lämnar var femte elev skolan utan grundläggande läsförmåga. Dessutom ökar skillnaderna mellan barn beroende på socioekonomisk bakgrund, och skolan har blivit allt sämre på att kompensera för detta gap.
Lars Trägårdh talar i utredningen nostalgiskt om den medborgarkunskap som var en självklarhet för min pappa och hans klasskamrater i 50-talets folkskola
Lars Trägårdh talar i utredningen nostalgiskt om den medborgarkunskap som var en självklarhet för min pappa och hans klasskamrater i 50-talets folkskola. Även här är det lätt att hålla med. Men de barn som inte lär sig läsa ordentligt i dag kommer som vuxna inte kunna fullgöra något medborgaruppdrag över huvudtaget. I dag når 20 procent av 15-åringarna inte över basnivån i läsförståelse.
Så kan man fortsätta. 50 procent av eleverna i årskurs nio läser inte ens en sida sammanhängande facklitteratur en vanlig skoldag, 2007 var motsvarande siffra 33 procent. 87 procent av niorna läser mindre än en sida skönlitteratur en vanlig skoldag, jämfört med 62 procent 2007. Bland sexorna är andelen uppe i hela 81 procent, jämfört med 44 procent 2007.
”Det behövs ingen påtvingad kanon”, säger en lärare i en av tidningen Ämneslärarens utmärkta granskningar av kanonutredningen. ”Varför tror man att ett plåster kan råda bot på inre blödningar? Plakatpolitik har vi nog av. Det är verkligheten vi måste ta tag i.”
Och huvuddelen av denna verklighet finns som bekant utanför skolan – i många barns allt sämre uppväxtvillkor och den ökande ekonomiska ojämlikheten i samhället. Inte heller detta berörs i utredningen. Däremot vidgår Lars Trägårdh själva dilemmat: ”Som vi antyder ovan vore det naivt att tro att en kulturkanon, hur raffinerat konstruerad den än må vara, i sig skulle bota den svenska sjukan.”
Min pappa, son till en finsk städerska och en alkoholiserad åkare, förstod just detta
Min 23-årige pappa, son till en finsk städerska och en alkoholiserad åkare, förstod intuitivt just detta. Han avslutar sin skrivning om Heidenstam och hans tid med robust historiematerialism. ”Fattigdomen och nöden var skriande. Det stora antalet arbetare levde på svältgränsen”, konstaterar han. ”Jag kan ej tro, att någon större del av folket på den tiden hade någon större förståelse för dessa ord”, skriver han om diktens fantasier om egyptiska krukor och ett land som ska byggas upp av ”män i forskning, i fången och skrifter”. Han avslutar: ”Heidenstam, som själv var adelsman, saknade både förståelse för och inblick i hur det var ställt bland de lägre samhällslagren i vårt land.”
Det är formuleringar som, fint men ofrivilligt, fångar hela kanonprojektets tragikomiska paradox.
1962 fanns gott om elever som skrev uppsatser om Heidenstam men ingen statlig kanon. I dag finns en statlig kanon men inga elever som skriver uppsatser om Heidenstam.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
