Om Billy Bragg, protestsångaren från Barking i nordöstra London, kan sägas att han har ett mycket jämnt humör. Han är alltid arg.
Därtill finns förstås många goda skäl. I sin nya låt ”City of heroes”, släppt ungefär samtidigt som Bruce Springsteens mer uppmärksammade ”Streets of Minneapolis”, tar Bragg upp morden på Renée Good och Alex Pretti och medborgarnas reaktion på ICE:s närvaro på amerikanska gator.
Låten börjar med en hänvisning till en tysk pastor vars ande sägs hemsöka historien: ”The ghost of Martin Niemöller/haunts the halls of history”, sjunger Bragg. Om nu sjunger är rätt ord – hans diftonger på knallhård cockney är snarare ett slags fonetiska handeldvapen som borde kunna skrämma även Trumps mest välutrustade federala ligister på flykten.
Vem var Martin Niemöller? Det var han som skrev de berömda raderna om hur tyranniet tar över ett samhälle: ”Först kom de för att hämta kommunisterna/men jag höjde inte min röst/för jag var inte kommunist …”
Texten, som finns i ett otal versioner, upprepar sedan samma skeende med i tur och ordning socialdemokrater, fackföreningsfolk och i vissa versioner även judar innan den avslutas med orden: ”Sedan kom de för att hämta mig/och då fanns det ingen kvar/som kunde tala för mig.”
Också här håller gränser på att förskjutas, även om våra gator inte patrulleras av några statligt sanktionerade stormtrupper.
Bragg ställer Niemöllers långsamma reaktionsmönster i kontrast till invånarna i dagens Minneapolis, som trots att de möter tårgas och gummikulor omedelbart går ut på gatorna och försvarar humaniteten och människovärdet: ”When they came for the refugees/I got in your face”, sjunger Bragg. När de kom för att hämta flyktingarna – då röt jag ifrån.
Hur långt är det mellan Minneapolis och en medelstor stad i Sverige?
Frågan förtjänar att ställas. Också här håller gränser på att förskjutas, även om våra gator inte patrulleras av några statligt sanktionerade stormtrupper. De senaste veckorna har både uppmärksamhet och upprördhet riktats mot de fall där ungdomar som har bott i åratal i Sverige plötsligt får besked om att de inte får stanna – trots att deras föräldrar och småsyskon får det.
Aftonbladet berättar om Ayla, som fortfarande bor hemma, pluggar och jobbar på ett LSS-boende men som nu ska utvisas ensam till Iran. Hennes småbröder och mamma har däremot fått permanent uppehållstillstånd. I Expressen talar 18-åriga Jomana, som har bott i Sverige sedan hon var fyra år, om hur hon tänkt ta studenten till våren och drömmer om att plugga till socionom. Nu ska hon utvisas, utan sin mamma, pappa och lillebror, till Egypten, ett land hon knappt varit i och med ett språk hon inte talar. Eftersom Jomana har fyllt 18 år räknas hon inte som en del av sin ”kärnfamilj”.
Det spelar ingen roll vad en invandrare gör för att integreras i samhället, man har ändå inte en chans. Du ska ut! Bort!
De formella skälen anges i varje enskilt fall med obarmhärtig tydlighet. Åldersgränsen på 18 år innebär att ungdomar kan utvisas om de saknar egna asylskäl, trots att de bor kvar hemma. I december 2023 tog Tidöregeringen bort den sista ”ventilen” – det vill säga chansen för dem som blivit myndiga att få stanna på grund av ”särskilt ömmande omständigheter”, till exempel om man utbildat sig och vuxit upp här och kan språket.
Ungdomarna är heller inte ensamma. Över hela Sverige finns exempel på människor – kockar, svetsare, vårdbiträden och undersköterskor – som nu rycks upp från sina liv och utvisas trots att de sedan länge blivit en del av det svenska samhället.
Den nya politikens budskap är alltså i grunden lika brutalt som det som stormtrupperna förmedlar på gatorna i Minneapolis: Det spelar ingen roll vad en invandrare gör för att integreras i samhället, det finns ändå inte en chans. Du ska ut! Bort!
Observera att detta inte handlar om huruvida vi ska ha en ”stram” eller ”generös” invandringspolitik (den debatten är sedan länge avgjord). Detta handlar inte om människor som kan komma hit, utan om människor som redan har gjort det. Människor som jobbar och ”sköter sig” i Sverige, som med all sannolikhet inte kommer att bli vare sig gängkriminella eller våldtäktsmän, men som däremot arbetar inom industrin, vården och omsorgen, som sjunger i kör och spelar i hockeylaget.
”What excuses would you tell yourself/If this ever happened to you?”, sjunger Billy Bragg i sin sång om Martin Niemöller. Vilka bortförklaringar skulle du använda om det hände dig?
I likhet med de flesta av oss var inte heller Martin Niemöller någon renskuren moralisk hjälte. Hans berömda rader om tigandet var inte bara ett poetiskt grepp, utan berättelsen om hans eget liv. Långt in på 30-talet var han en glödande nazist som beundrade Hitler och avskydde socialister, fackföreningsaktiva och judar. Han inte bara teg om nazismens övergrepp, han röstade aktivt för dem. Det var först när nazisterna började ge sig på hans egen verksamhet i kyrkan som han tog till orda.
Då var det så dags. Billy Bragg avslutar sin låt med en hånfull hänvisning till hur Niemöller fängslades och fick tillbringa sju år i olika fängelser och koncentrationsläger, där han fick ”lida för sin delaktighet”: ”In Dachau Martin Niemöller/Suffered for his complicity/But in this city of heroes/We learn the lessons of history.”
Vilka är dessa historiska lektioner? Och kanske ännu mer intressant: Vilka blir vår tids Martin Niemöller – de som alltför sent inser att den förda politiken också kommer att drabba dem själva?
För dem handlar det inte om hjärtnupenhet eller humanism, utan om att de ser ett systemfel med direkt destruktiva konsekvenser för samhället
I dag växer motståndet mot de förnuftsfientliga och omänskliga utvisningarna, inte minst bland dem som måste hantera deras konsekvenser. Många mindre kommuner runt om i landet protesterar, också sådana som styrs av partier inom Tidösamarbetet. Flera påpekar det uppenbart samhällsonyttiga i att slå sönder familjer och utvisa invånare som bidrar till att livet på de här platserna fungerar.
För dessa politiker handlar det inte i första hand om hjärtnupenhet eller humanism, utan om att de bevittnar ett systemfel med direkt destruktiva konsekvenser, både för individer och kollektiv. Till och med entreprenören och tidigare Ny demokrati-ledaren Bert Karlsson anser i dag att utvisningspolitiken har spårat ur. I veckan menade en företrädare för den annars Tidövänliga tankesmedjan Timbro att regeringens politik förutom att vara omoralisk och omänsklig även är ”ekonomiskt vansinne”.
Martin Niemöller blev efter kriget radikal pacifist och människorättsaktivist.
Människor kan göra det svåraste av allt: förändras.
Också detta är en av historiens lektioner.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.




