”Välkommen hem”, säger den gamle presidenten till den nye när denne anländer till Vita huset.
”En härlig men frisk dag här i Washington”, säger SVT:s korrespondent. I studion uttrycks förhoppningar om ”ett USA som ska enas”.
Bara tre timmar senare höjer Elon Musk högerarmen.
Dessförinnan gör deltagarna i ceremonin sitt bästa för att behålla värdigheten i en ovärdig tid. Saker och ting ser ut som vanligt, de till och med låter som vanligt. Man talar om en tillträdande ”president” och hans nya ”administration” när alla kan se att det rör sig om en blivande envåldshärskare och ett anhang av nihilistiska plutokrater. Storögda, rödbrusiga, insvepta i maktens varma vind.
Vid sidan av de nya mogulerna sitter de förnedrades parad. De tidigare presidenterna, de som tidigare kunde småle i kraft av vetskapen om sin bestående överhöghet och att det som de representerade skulle vara för evigt. Glada miner, generade handslag. ”En trevlig stund”, säger SVT:s kommentator.
Amerikanska fordonsmagnater som inte bara massproducerar bilar utan också hat är ingen ny företeelse
Postfascisten från Italien, Giorgia Meloni, är där. Den argentinske högerpopulisten Javier Milei, han med motorsågen, likaså. Ungerns Viktor Orbán är inbjuden men förhindrad att närvara. Den nya presidenten talar, sammanbitet, om att ”expandera sitt territorium”.
Sedan höjer alltså Elon Musk högerarmen.
”Den där hälsningen påminde starkt om saker vi har sett genom historien”, säger en kommentator på tv-kanalen CNN.
Egentligen borde ingen bli förvånad. Amerikanska fordonsmagnater som inte bara massproducerar bilar utan också hat är ingen ny företeelse. Det tidiga 1900-talets stora förnyare inom den amerikanska bilindustrin, Henry Ford, var som bekant en glödande antisemit och nazianhängare. Liksom Musk revolutionerade han bilindustrin och liksom Musk var han ägare till ett massmedium som bidrog till att sprida judehat över världen. Genom det antisemitiska hatspråket i tidningen Dearborn Independent blev Ford på 1920-talet hjälte för de tyska nazisterna. Dock höjde han, såvitt bekant, aldrig högerarmen offentligt.
Man kan försöka intala sig att man har slutat förvånas. Att man vant sig vid den ständiga pendlingen mellan det skrattretande och skräckinjagande. Att den höjda högerarmen är något annat än ett tecken på att den nya härskaren får sina sympatisörer världen över att släppa alla spärrar och visa vilka de är innerst inne.
Det mest skrämmande är att det bara är början.
Välkommen hem.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
