En ung människa kommer hem till Sverige i syrenernas tid, efter ett halvår som gäststudent vid ett universitet i södra Kalifornien. Samma kväll kommer beskedet att USA stoppar alla nya ansökningar från utländska gäststudenter. Inga fler intervjuer med sökande. Omfattande granskning av deras sociala medier. Ytterligare ett steg i det pågående avförverkligandet av verkligheten.
Samt ytterligare ett hårt slag mot amerikanska universitet. Systemet med gäststudenter är inte bara ekonomiskt betydelsefullt för USA:s högskolor utan för hela världsordningen. Ända sedan medeltiden har utbyte av studenter och kunskap utgjort förutsättningen för renässansen, upplysningen och allt som kom därefter. Att studera utomlands är formativt, både för individen och samhället – ett sätt för en ung människa att få en ny syn både på världen och på sin egen inre potential.
På campus i Kalifornien har livet rullat på som vanligt, även om kursen i amerikansk politik varit ovanligt laddad med konkreta exempel på brott mot konstitutionen. I övrigt: vännerna, skratten, södra Kaliforniens ständigt lysande sol. Mat från Trader Joe’s, häng vid stranden, ett lättare liv än hemma. Jag skulle tro att det är tidlöst. Hade man frågat svenska gäststudenter i Heidelberg våren 1933 om deras upplevelser hade de flesta kommit hem med minnen av vänner, samtal, kaféer.
Varför protesterade de inte? Varför gör de det inte nu?
’Sedan den 22 januari har vi sett mer än dubbelt så många gatuprotester jämfört med samma period för åtta år sedan’
Frågan har varit en av de vanligaste under det gångna halvåret. Problemet är att premissen är felaktig. Forskaren Erica Chenoweth – händelsevis verksam vid Harvard – har under våren arbetat med att kartlägga yttringarna av folkligt motstånd i USA, och hennes data indikerar motsatsen till vad många tror. Motståndet i USA har inte försvunnit, det har vuxit. Antalet offentliga protestaktioner har ökat och samlat fler deltagare än under Donald Trumps första presidentperiod 2017. ”Sedan den 22 januari har vi sett mer än dubbelt så många gatuprotester jämfört med samma period för åtta år sedan”, skriver Chenoweth och hennes kolleger i Crowd Counting Consortium. Bara under februari 2025 räknade de samman över 2 085 protester, vilket kan jämföras med 937 protester i USA under februari 2017.
Resultaten är anmärkningsvärda, inte minst mot bakgrund av att motstånd är en självgenererande mekanism – ju fler som går ut på gatorna, desto fler av osäkra vågar ansluta sig. Erica Chenoweth har i tidigare forskning visat att ingen rörelse som har samlat ett aktivt och bestående stöd av endast 3,5 procent av befolkningen har misslyckats.
Se på bara bilmärket Tesla. Att det i dag har blivit ett skämt att köpa en Tesla beror bland annat på att det under hela våren över hela USA varje vecka har hållits regelbundna protester och manifestationer framför Teslaförsäljare. Dessa har i sin tur bidragit till att på rekordtid förvandla varumärket till en skamstämpel och få bolagets aktier att störtdyka. Protesterna har påmint ägaren Elon Musk om konsumenternas och medborgarnas makt och till synes avslutat hans makabra motorsågsmassaker på den amerikanska statsapparaten.
I sin nya bok ”No straight road takes you there” erbjuder den amerikanska författaren Rebecka Solnit ytterligare uppbyggelse till människor som misströstar om sin möjlighet att hindra vansinnet från att ta över världen. Medborgerligt motstånd, poängterar hon, är en både enkel och komplicerad process. Enkel för att det alltid fungerar. Komplicerad för att man inte alltid ser hur det går till.
Trump är en tyrann, unik i amerikansk historia, men han är också en historiskt impopulär president
I USA har till exempel reaktionerna på många av vårens protester varit att de inte åstadkommer någonting, eftersom de inte, som i fallet med Tesla, har avsatt omedelbara, uppenbara och framför allt mätbara konsekvenser. ”Jag har hört varianter av ’ingen bryr sig’, ’ingen gör något’ och ’inget kom ut av det’ under hela mitt liv som aktivist”, skriver Rebecka Solnit. Reaktionerna, menar hon, är ibland ett tecken på att personen som uttalar sig inte tittar ordentligt, och ibland att de inte känner igen effekter som inte är omedelbara, uppenbara eller mätbara. Ur denna falska beskrivning föds sedan den medborgerliga uppgivenhet som är de auktoritära rörelsernas mål och mening.
I själva verket finns motståndet alltid där, om än inte alltid på ett sätt som är omedelbart urskiljbart för blotta ögat. Förändring kan komma snabbt när den vuxit länge under ytan. Även samhällsförändringar och ekonomiska system har sina egna tipping points – de ögonblick då politik, teknik och sociala rörelser samverkar i kaskadliknande förskjutningar. Trump är en tyrann, unik i amerikansk historia, men han är också en historiskt impopulär president, och andelen amerikaner som är nöjda med hur han sköter ämbetet sjunker. Alla system – stora som små – ser ointagliga ut fram till den sekund då de faller.
Liknelsen är inte fullt lika blommig som den ser ut. Se bara på syrenerna, det tåliga motståndets vackraste växt
På universitetet i södra Kalifornien berättar läraren i amerikansk politik att aldrig har så många studenter hört av sig till honom enskilt efter undervisningen. De vill veta vad de kan göra – hur de kan förkroppsliga det de lärt sig om demokratiers uppgång och fall. I det Europa som många av dem återvänder till visar siffrorna att den auktoritära ytterkantshögerns frammarsch framför allt är en manlig rörelse och att unga kvinnor har mer progressiva värderingar än äldre kvinnor.
Rebecka Solnit jämför med ett träd. De radikala idéerna är som ekollon, de rörelser som växer fram som unga träd och de slutgiltiga resultaten – i form av lagstiftning, politiska förändringar och ändrade värderingar – är som den stora, fullvuxna eken. Detta gäller oavsett om det handlar om demokratin, klimatet eller andra existentiella ödesfrågor. Trädet fortsätter växa, även om vi inte kan se skillnaden från en dag till en annan.
Liknelsen är inte fullt lika blommig som den ser ut. Se bara på syrenerna, det tåliga motståndets vackraste växt. Ur de till synes livlösa stammarna slår friska skott ut. Rotskotten tar över när de gamla plantorna dör.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
