Joe Bidens tragedi är sannerligen episk. Inte bara en utan två gånger har han mött varje förälders största fasa: att förlora ett barn. ”När jag i dag talar med människor i sorg så vet de att jag talar av erfarenhet. De vet att jag känner djupet i deras smärta”, skriver Biden själv i boken ”Löften till en son”. Trots hans något stelopererade yttre har empati och medkänsla setts som den åldrande presidentens starkaste kort.
Bidens beslut att benåda sin ende överlevande son Hunter fördjupar denna tragedi. Inte bara kommer han att gå till historien för att han i det längsta blockerade sitt partis möjligheter att vinna valet, utan nu också för att han gett ett ännu mer öppet carte blanche åt de kommande attackerna på rättsstaten. Minnet av Joe Biden kommer – som i stort sett alla redan konstaterat – att bli bedrövlighet.
Tankarna går förstås till urmyterna om fäder och söner – Abrahams beredvillighet att offra Isak, liknelsen med pappan som slaktar gödkalven för den förlorade sonen
Inte desto mindre frestar det på fantasin att fundera över vad som utspelades under den gånga thanksgivinghelgen i Nantucket, där presidenten i samvaro med sin familj beslöt att ändra det tidigare beslutet om att inte benåda sin son. Tankarna går förstås till urmyterna om fäder och söner – Abrahams beredvillighet att offra Isak, liknelsen med pappan som slaktar gödkalven för den förlorade sonen och så förstås den största storyn av dem alla: fadern som offrar sin son för ett högre syfte.
Det tidlösa dramat finns gestaltat också i modernare former, inte minst som amerikanskt ödesdrama i Bruce Springsteens låt ”Highway Patrolman”. Det är berättelsen om de två bröderna som, i likhet med Bidens söner Beau och Hunter, gör olika val vid livets vägskäl. Den ena blir en skötsam trafikpolis, den andra en strulputte på ständig kant med rättvisan. När den senare begår ett allvarligt våldsbrott låter hans bror bli att jaga honom och ser baklyktorna på hans bil försvinna i fjärran mot gränsen till Kanada. Benådad.
Upplösningen av Tolkiens drama? Givetvis djupt sedelärande. Rikshovmästaren tar i skam och förnedring sitt liv, för evigt ihågkommen som en tragisk usling
Den kanske mest obönhörliga analogin finns dock (som så ofta) i J R R Tolkiens berättelse om härskarringen. Här finns den fege rikshovmästaren Denethor, som satts att styra över den vita staden Minas Tirith i västerlandets maktcentrum Gondor. I likhet med Biden har han två söner: Den kraftfulle storebrodern Boromir, som han avgudar, och den mer sensible lillebrodern Faramir, som han föraktar. Boromir är död, Faramir lever. Någon gång måste också lillebroderns tanke ha smugit sig in hos Hunter Biden: Min far önskar att det var jag, och inte min bror, som var död.
Upplösningen av Tolkiens drama? Givetvis djupt sedelärande. Rikshovmästaren tar i skam och förnedring sitt liv, för evigt ihågkommen som en tragisk usling.
”Sålunda slutar Denethor, Ecthelions son”, säger Gandalf ödesmättat när regenten går under i lågorna. ”Likaså är det slut på den tid ni känt i Gondor; på gott eller ont är den förfluten.”
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
