Diktaturens kreatur.
Det var orden Olof Palme använde när han för nästan precis 50 år sedan talade om det hårdnande klimatet för oppositionella i Tjeckoslovakien. Den märgfulla metaforen hade han – som författarna Henrik Berggren och Jesper Högström nyligen redde ut i sin nya podd Tidsmaskinen – hämtat från Alexandre Dumas roman ”De tre musketörerna”. ”Så talar diktaturens kreatur till varandra”, konstaterade Palme.
I dag är det svårt att inte slås av skillnaden i politiskt språk mellan då och nu. Hur hade Palme uttryckt sig om han levt i dag? Sagt att det kommunistiska förtrycket var ”anmärkningsvärt”, ”beklagligt” eller kanske till och med ”oroande”? Att han ”inte recenserar” Tjeckoslovakiens politiska system men att alla inblandade bör ha ”is i magen”? Allt fler politiker beskriver i dag en allt mer bestialisk utveckling med ett allt mer kosmetiskt språkbruk.
Det senaste exemplet är det verbala tassandet kring Joakim Medin, den svenska journalisten som i veckan dömdes till villkorlig dom efter en rättegång där ”bevisen” på punkt efter punkt smulades sönder.
Man undrar hur det hade låtit om Aktuellt bedrivit nyhetssändningar från Berlin om den nye tyske kanslerns uppfyllande av sina ’vallöften’ i maj 1933
I grunden är problemet konceptuellt. Vi lever i en ny värld, som på många sätt trotsar den nuvarande offentlighetens logik men som fortsätter beskrivas på samma sätt som tidigare. Det blev tydligt när SVT i veckan rapporterade om Donald Trumps första 100 dagar som president. Ett program presenterades med avsiktsförklaringen att ”kika på vad Trump har åstadkommit och vad han ännu inte har lyckats med”. Någon timme senare i Aktuellt summerades Trumps första tid vid makten med orden ”en rivstart, får man säga”.
Ja, det får man sannerligen säga. Man undrar hur det hade låtit om Aktuellt funnits för att rapportera om den nye tyske kanslerns uppfyllande av sina ”vallöften” i Berlin i maj 1933.
Jag tror att det är precis detta, bristen på adekvat benämning av verkligheten, som för många skapar en så stark känsla av uppgivenhet. Saker och ting ser ut som vanligt, de till och med låter som vanligt. Men allt är i grunden förändrat. Vi talar om ”de första 100 dagarna” när alla kan se att det handlar om en medveten destruktion av demokratin. Vi talar om en ”kontroversiell” president när det i själva verket rör sig om en maktgalen tyrann som är på god väg att krossa både det politiska systemet och den moraliska ordningen.
Det är ett språk som inte bara ger en grotesk verklighet ett bedrägligt sken av normalitet, utan också till slut gör denna verklighet obegriplig. När Trumps bisarra beteende förpackas på samma sätt som utsagor av andra politiker leder det till att många uppfattar att han ändå följer det offentliga samtalets regler: ”Trump hävdar…”, ”Trump kritiserar…”, ”Trump slår tillbaka…”
I ett långt reportage i tidskriften The Atlantic framkommer en mer rättvisande bild av Donald Trumps ”rivstart”. Två av tidskriftens reportrar försöker svara på frågan hur Trump lyckades resa sig från de politiska ruinerna för att bli 2000-talets mest inflytelserika figur, med makt att förstöra både den amerikanska demokratin och hela världsekonomin. Deras svar är skrämmande. USA styrs inte längre av en administration utan av en fanatisk sekt, där det enda kravet för medlemskap är blind lydnad mot ledaren.
I USA har denna sekt, som alla vet, på kort tid benådat brottsdömda upprorsmakare, varav flera dömts för att ha misshandlat poliser. Den har nedmonterat viktiga bistånds- och tillsynsmyndigheter, deporterat hundratals människor till koncentrationslägerliknande fängelser i El Salvador och fört ett skrämselkrig mot dussintals akademiska, kommersiella och juridiska institutioner. Den har öppet hånat domare och domstolar och låtit världens rikaste man gå lös med en motorsåg i den amerikanska statens operativsystem. ”Det är som om velociraptorerna har lärt sig hur dörrhandtag fungerar”, säger en person i Atlantics reportage, med hänsyftning till de livsfarliga dinosaurierna i filmen ”Jurassic Park”.
Då: diktaturens kreatur. Nu: diktaturens kreatör
På internationell nivå har samma sekt och dess ledare destabiliserat den globala ekonomin och upphävt 80 år av amerikansk utrikespolitisk doktrin. Den har gjort sig till ovän med gamla allierade och hotat att överta Grönland, behandlat frihetshjältar som otacksamma tiggare och sadistiska diktatorer som själsfränder.
Den har, kort sagt, skapat en ny värld.
”Första gången hade jag två saker att göra – att styra landet och överleva”, säger Donald Trump till Atlantics reportrar om sin första presidentperiod.
”Den här gången”, tillägger han, ”styr jag landet och världen”.
De första 100 dagarna av hans regim har visat att detta är sant. Vi tvingas alla leva i den verklighet som denne man har skapat – och skapar på nytt varje dag.
Då: diktaturens kreatur. Nu: diktaturens kreatör.
Trump är dock inte ensam. Den nya verkligheten har flera medskapare. I den gamla världsordningen hade Sverige på ett självklart sätt kunnat räkna med västvärldens stöd om en svensk journalist oskyldigt fängslats i Natolandet Turkiet. I dag prisar den amerikanske presidenten Recep Tayyip Erdogan som ”väldigt smart”, och det är bara en tidsfråga innan han själv kopierar den turkiske härskarens metoder.
Så skapar diktaturens kreatörer verkligheten med varandra. Den värsta konstruktionen hittills är den nya samförståndsandan mellan Mar-a-Lago och Moskva, som riskerar att göra demokratin till en historisk parentes i världen.
I det fallet känns ord som kreatur och kreatörer otillräckliga
I augusti 2023 försvann en av Joakim Medins kolleger, journalisten Viktoria Rosjtjyna, när hon rapporterade om ryska krigsförbrytelser i de ockuperade områdena i Ukraina. Hon tillfångatogs av ryska soldater, drogades och dödades. När hennes kropp återlämnades till Ukraina bar den spår av misshandel och tortyr. Bland annat saknades hjärnan och ögonen. Obducenter misstänker att dödsorsaken var strypning.
I hennes fall känns ord som kreatur och kreatörer otillräckliga. Man påminner sig snarare ett annat av Olof Palmes tal från 1975, det som han höll vid den socialdemokratiska partikongressen denna höst. Här talade han om banden mellan 30-talets fascism i Europa och det förtryck som vid denna tid plågade och tog livet av människor i Francodiktaturens Spanien.
”Det fantastiska är att detta fortsätter”, sade Olof Palme, ”att dessa satans mördare får hålla på.”
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
