Vad vore Sverige utan judar? Ett Göteborg utan vitsar?
Under förra helgens bokmässa fanns anledning att än en gång påminna om hur dessa två förutsättningar hänger samman. Runt förra sekelskiftet levde och verkade i Göteborg en man vid namn Aron Jonason, som förutom sitt yrke som fotograf även skrev spex, visor och kupletter och var så kvick i replikföringen att han utnämndes till ”Storvitsir” av självaste Albert Engström. Därtill fungerade han som hovfotograf och allmän muntrationsminister hos kung Oscar II under dennes sommarvistelser på Marstrand. När kungen under en fotosession kommenterade Jonasons ymniga användning av magnesiumblixtar replikerade denne omedelbart: ”Blixtrar den ene så åskar den andre.”
Aron Jonason brukar framhållas som ”Göteborgsvitsarnas fader”. Han var därtill ett levande exempel på hur en majoritetskultur inte bara berikas utan är beroende av sina minoriteter. Jonason kom från en av de äldsta judiska släkterna i Sverige; hans farmors far var på 1700-talet verksam som sigillgravör i tyska Mecklenburg och ska ha varit den som konkurrerade ut sin yrkesbroder Aaron Isaac och drev denne att flytta till Sverige. Väl här blev Aaron Isaac som bekant den första juden som fick tillstånd att bosätta sig utan att konvertera till kristendomen, varför hans ankomst brukar anges som startpunkten för det judiska livet i vårt land.
Många fler judar kom senare, från annat håll, framför allt från de östra delarna av Europa. Runt två miljoner judar lämnade i slutet av 1800-talet denna del av världen för att söka sig till andra länder, till Palestina men framför allt USA. Till detta fanns goda skäl: man ville slippa fattigdomen, den brutala ryska militärtjänsten och hotet från de blodiga pogromer och förföljelser som i alla tider har hemsökt världens judar.
Ett år efter den största massakern på judar sedan Förintelsen är den redan på väg att falla i glömska
I veckan presenterades en rapport om hur antisemitismen i Sverige har ökat i spåren av Hamas massaker i Israel den 7 oktober förra året. Utvecklingen är inte oväntad. Efter terrorattacken och Israels påföljande krig i Gaza liknar alltihop ett självspelande piano. Först firades massmordet på judar som ett led i en ”frihetskamp” mot Israels ockupationsmakt. Sedan kom en internationell våg av antisemitistiska utbrott – som vanligt enligt den förvridna logik som håller alla judar i världen medskyldiga till staten Israels förbrytelser mot den palestinska civilbefolkningen. Ett år efter massakern är den redan på väg att falla i glömska – dränkt i avskyn inför den israeliska arméns hänsynslösa övervåld och misstänkta krigsförbrytelser i Gaza.
Men händelsen är vad den är: det värsta massmordet på judar sedan Förintelsen. Det kan och får inte glömmas. Israel grundades på löftet att historiens massakrer på judar aldrig mer skulle kunna inträffa. Det som hände den 7 oktober 2023 var negationen av detta löfte. Den israeliska ledningen svek den judiska statens grundläggande och bindande idé: att skydda judar från det våld som judar under tusentals år har utsatts för.
Det var Hamas som begick massakern den 7 oktober. Men det var Israels högerextrema regering som till följd av arrogans och felaktiga militära prioriteringar tillät den ske – just på den plats som skapats för att den aldrig skulle ske. Det är denna insikt som Benjamin Netanyahu det senaste året har gjort sitt yttersta för att bomba in i glömskan – till ett fasansfullt pris.
Den israeliska författaren Lee Yaron skriver i sin bok ”10/7 – 100 human stories” om en förlorad generation av israeler och palestinier: den generation som föddes efter Osloavtalet 1993 och som aldrig känt till någon annan verklighet än den som är dränkt i blod. Hälften av dagens israeler är under trettio år; hälften av palestinierna i Gaza under arton. ”Våld är det enda vi känner till, och vi har fått höra att det är något oföränderligt”, skriver Lee Yaron.
Det är lätt att gripas av dessa meningar, inte minst för att de är en varning om vad som kan vara på väg att hända med en generation av judar och släktingar till palestinier även i Sverige och på andra håll – unga människor som bor långt från våldets verklighet i Mellanöstern men som likväl varje dag tvingas leva med dess konsekvenser.
Det judiska arvet inbegriper i dag mer än bara punschdoftande Göteborgsvitsar, Felix ketchup och ’Idas sommarvisa’
Det judiska idéarv som i 250 år har varit med och skapat Sverige har sin ofrånkomliga grund i en kollektiv erfarenhet som bygger på tusentals år av utanförskap, förföljelser och folkmord. Det inbegriper i dag mer än bara punschdoftande Göteborgsvitsar, Felix ketchup och ”Idas sommarvisa”. Efter massakern i Israel delade Judiska ungdomsförbundet i Sverige en bild i sociala medier av en Davidsstjärna inklädd i svenska midsommarblomster. ”Vår plats här är lika självklar som sillen och den blomster- och lövklädda midsommarstången”, stod det i den medföljande texten. Bilden uttryckte samma sak som Hugo Valentin redan 1964 skrev i sin historia om de svenska judarna: ”Ty det är icke den jämnstrukna uniformiteten utan de många tonernas samklang som skapar den nationella kulturens rikaste harmonier.”
Och Aron Jonason? Kanske anade han att Sigmund Freud skulle komma att upphöja hans lustigheter till en djup sanning. Vitsandet, menade Freud, kan vara ett högst allvarligt sätt att kringgå det slags psykiska censur som vi alla lever med och få oss att mitt i det självklara få syn på dolda betydelser. Som när Oscar II vid ett tillfälle läste om en mycket uppmärksammad arvstvist, där de inblandade stred om vilken version av ett testamente som gällde – den äldre eller en som upprättats senare. Konungen konsulterade sin rolighetsminister i frågan, och svaret kom lika kvickt som vanligt: ”Ers majestät, som jude håller jag naturligtvis på det gamla testamentet.”
Läs fler krönikor av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
