Skulptören Jean-Antoine Houdon var en av den gryende upplysningens mönstergestalter. Han gick tillväga med vetenskaplig precision, göt ansiktsmasker i gips och uppmätte avståndet mellan sina objekts näsvingar på millimetern. Alla stora män ville förevigas av honom i marmor. 1785 lyckades den amerikanska vetenskapsmannen Benjamin Franklin locka Houdon med sig på den vådliga resan över Atlanten. Syftet? Att porträttera en plantageägare som varit en av ledarna i det amerikanska frihetskriget.
Houdon fördes till egendomen Mount Vernon i Virginia för att hugga en praktfull staty av innehavaren, sittande till häst. Mannen vägrade. I stället blev det en anspråkslös byst i bränd lera. En människa, med flyende haka och kråksparkar i ögonvrårna. I blicken kan man ana bekymmer, kanske en sorg över kommande svårigheter. Fyra år senare blev den avbildade, George Washington, USA:s första president.
Denna helg fyller hans efterträdare, landets 47:e president, 79 år. Han firar med ett annat slags monument, en gigantisk militärparad genom staden som bär George Washingtons namn. Officiellt för att fira den amerikanska arméns 250-årsdag, men det är knappast någon slump att uppvisningen av tanks och haubitsar planerades till just Donald Trumps födelsedag.
Det brukar sägas att när stridsvagnarna rullar in på gatorna är demokratins dagar räknade. Det brukar också sägas att den amerikanska konstitutionen, som både Benjamin Franklin och George Washington var med om att skriva, utgör ett slags garanti för att detta aldrig kan hända i USA.
Agerandet är hämtat rakt ur den auktoritära handboken. Först skaffar den aspirerande tyrannen kontroll över medierna, framför allt den största tv-kanalen
Den senaste veckan visar än en gång hur naiv en sådan föreställning är. I dag sätter George Washingtons efterträdare in militär på gatorna i Los Angeles, med löjeväckande lögner om en ”utländsk invasion” som förevändning. Agerandet är hämtat rakt ur den auktoritära handboken. Först skaffar den aspirerande tyrannen kontroll över medierna, framför allt den största tv-kanalen. Sedan tvingar han de rikaste oligarkerna till lydnad och ger sig på de regionala guvernörer som opponerar sig. Därefter är det klart: han kan konsolidera det auktoritära styret – och låta militärer paradera på gatorna till sin egen ära.
”De senaste fyra månaderna har USA känts som en enda lång rad chocker”, skrev författaren Masha Gessen nyligen i DN. Presidentbeslut som slaktar medborgerliga rättigheter och konstitutionella skydd. Avsiktligt brutala deportationer, människor som grips mitt på gatan och försvinner i bilar utan registreringsskylt, juridiska angrepp på universitet och advokatfirmor. Och nu alltså: militärer på gatorna och senatorer som förs bort i handfängsel. Till skillnad från i Putins Ryssland har det autokratiska genombrottet inte spridits ut över decennier eller ens år. I USA har det varit allting överallt och samtidigt.
Resultatet är rädsla, en paralyserande rädsla. Den republikanska kongressledamoten Lisa Murkowsky från Alaska, en av de få i sitt parti som vågar stå upp mot Donald Trump, svarade nyligen på vad hon vill säga till dem som i dagens politiska klimat känner rädsla. ”Vi är alla rädda”, sade hon. ”Hämnden är verklig.”
Har vi ännu förstått vidden av denna rädsla? I svenska Aktuellt får den republikanskt färgade opinionsbildaren Hans Bergström framträda i rollen som ”expert” för att föra fram sina åsikter om det som sker i Los Angeles. I det politiska samtalet vidareutvecklar svenska ministrar den trumpianska epokens förråande retoriska modus genom att kalla företrädare för andra riksdagspartier för ”tomtar och troll”. Demokratins skyddsräcken försvagas – överallt i världen.
Vad kan en individ göra – ställd inför krafter som är ägnade just att bryta ner precis alla impulser till motstånd?
På ett seminarium i veckan vid Svenska institutet för nordamerikastudier i Uppsala påminde den tyska historikern Jessica Hiennow-Gecht om att en version av Houdons byst av George Washington också finns på Nationalmuseum i Stockholm. Det rör sig om en variant i marmor med mindre bekymrade rynkor, men likväl en påminnelse om att utvecklingen i USA inte är isolerad. Det auktoritära hotet mot demokratin är globalt – och ansvaret för att bemöta det också är vårt.
Jessica Hiennow-Gecht argumenterade passionerat för att liberala demokratier över hela världen nu aktivt bör ingripa för att stötta den sviktande amerikanska demokratin – inte minst utifrån den dystra historiska insikten om att en auktoritär ledare som ger sig på sina egna medborgare för eller senare också ger sig på sina grannländer.
Vid flera tillfällen, berättade hon, har hon besökt det tyska utrikesdepartementet för att försöka få landets ledare att förstå varför också de är involverade i den amerikanska demokratins öde. Hittills har hon talat för döva öron. Hennes tanke, baserad på den tyska erfarenheten av hur illa det kan gå, är att västvärldens ledare inte bara kan stå stilla och förfasa sig över vad som gått fel i USA, utan att de har ett ansvar att stötta de krafter som vill vrida utvecklingen i rätt riktning.
Engagera dig för denna sak – och lita på att miljoner människor kommer att göra samma sak
Vad kan man som enskild individ göra – ställd inför krafter som syftar till just att bryta ner alla impulser till motstånd? Jessica Hiennow-Gecht upprepade den demokratiska senatorn Elissa Slotkins råd: Välj en sak, en sak som du verkligen känner för starkt för och koncentrera dig på den. Det kan vara minoriteters rättigheter, en institution du tycker är särskilt betydelsefull, de konkreta villkoren i din omgivning. Engagera dig för denna sak – och lita på att miljoner människor runtom i världen kommer att göra samma sak. Det är så ansvaret för demokratin fördelas och utövas. Samtidigt som stridsvagnarna rullade genom Washington protesterade människor i hundratals amerikanska städer under parollen ”No kings” – för demokratin och mot den nya envåldshärskaren.
Jean-Pierre Houdons byst påminner om den tid då den amerikanska demokratin fick sin första president. Det saken nu gäller är att Donald Trump inte ska bli den sista.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
