Vad är livet? En låga så länge oljan räcker.
Också dagens oljebaroner kan nog förstå innebörden i Carl von Linnés mer finstämda variant på vår tids mest bisarra besvärjelse, ”Drill baby, drill”.
Det skulle för all del även äldre tiders energientreprenörer göra. År 1873 anlände Alfred Nobels äldsta bror Robert Nobel till Baku i den dåvarande ryska provinsen Azerbajdzjan. Tanken var att han skulle leta efter en pålitlig leverantör av valnötsträ för tillverkningen av gevärskolvar i familjens vapenindustrier. I stället köpte han ett mindre oljeraffinaderi av en pråmskeppare på Volga och började framställa lysfotogen. Snart var familjen Nobels oljeföretag Branobel – förkortat från Naftaproduktionsbolaget Bröderna Nobel – ett av de största i världen.
Området runt Baku fick vid denna tid guldrushen i Klondike att likna ett välartat event för svenska småföretagare. Oljan sprutade bokstavligen ur marken, som var genomdränkt av ”nafta” och sot. I diken och grävda kanaler rann gråsvart vatten med en stinkande fotogendoft, eldar flammade upp ur jord- och bergsskrevor. I vissa fall stod oljan under så högt tryck att kolossala oljefontäner sköt rakt upp ur marken – en av de största var 70 meter hög och svepte när vinden låg fel in staden i ett lager av råolja.
Här ska den nya hälsoministern Robert F Kennedy upprätta en ny ”guldstandard” för vetenskap och forskning medan han själv är en dokumenterad foliehatt och dåre.
Bröderna Nobel lärde sig tidigt att kontrollera och utveckla det svarta guldet. Man revolutionerade transporterna genom att bygga de första oljeledningarna på den här sidan Atlanten. En rest av dessa urpipelines – tillverkade i plywood av björkträ – finns nu till beskådande för delegaterna på årets klimattoppmöte COP 29 som äger rum just här, i den moderna oljeindustrins vagga.
Det finns naturligtvis en historiens ironi i att mötet äger rum på just en av de platser som ligger till grund för den kris som delegaterna har i uppdrag att hantera. Namnet Azerbajdzjan sägs betyda ”eldarnas väktare”.
Sällan står det förflutna och framtiden i så tydligt samband som här. Det som finns under marken i Baku och på många andra platser är en raffinerad produkt av uråldrig biomassa, rester från fossiliserade förhistoriska djur, plankton och alger som i en naturlig process utvecklas till ett potent drivmedel som på många sätt har skapat hela det moderna samhället. När vi talar om ”fossila bränslen” gör vi det ofta utan att tänka på kopplingen mellan det uråldriga livet på jorden och våra dagliga livsmönster. Det är genom att slita upp och bränna rester av miljontals år gammalt liv som vi skapat förutsättningarna både för vår civilisations rikedom och för dess framtida undergång.
Samtidigt som diskussionerna bland de nutida eldarnas väktare inleddes på COP 29 kom uppgifter om att utsläppen av gaser från förhistoriens jätteormbunkar, insekter och alger i år når nya rekordnivåer. 2024 förväntas bli det första året som planeten överskrider 1,5 graders uppvärmning – det klimatmål som förhandlingarna i Baku syftar till att nå. Vår art är på väg att lämna livets korridor, den era av klimatmässig stabilitet där förutsättningarna för världen som vi känner den har skapats och utvecklats.
USA:s nyvalde president Donald Trump är inte orsaken till denna suicidala utveckling. Men han är förkroppsligandet av den. I segerrus efter valet talade Trump om att USA har mer ”flytande guld” – olja och gas – än något annat land i världen (vilket inte är sant) och att han skulle lägga grunden till en ny guldålder för USA.
Den kan mycket väl vara sant. Den fossila fascismens guldålder. I den drömmer Trumps själsfrände Elon Musk idiotiska fantasier om rymden medan hans företag X på jorden agerar drivhus för desinformation och klimatförnekande konspirationsteorier. Här ska den nya hälsoministern Robert F Kennedy Jr upprätta en ny ”guldstandard” för vetenskap och forskning medan han själv är en dokumenterad foliehatt och dåre.
Borra, som sagt, fortsätt borra.
Det förtjänar därför att sägas igen. Klimatkrisen är inte en metafysisk företeelse. Den är resultatet av politiska och ekonomiska beslut i ett samhällssystem som i allt större utsträckning är på väg att kapa banden mellan språk och verklighet. Allt sedan bröderna Nobels tid har förmögna fossilpotentater tjänat perversa summor pengar på den katastrof som deras verksamhet har försatt oss i. I veckan upprepades mönstret från förra årets COP-möte i oljeparadiset Saudiarabien, när den azerbajdzjanske ordföranden för COP29 avslöjades med att vilja bedriva fossilaffärer i utbyte mot sponsring av klimatmötet. Azerbajdzjans president gjorde ett uttalande om att oljan är ”en gåva från gud”.
Borra, som sagt, fortsätt borra.
Och ändå. Klimattoppmötenas på många sätt sorgliga charader är det bästa mänskligheten kan åstadkomma för tillfället. På många håll i världen har utsläppskurvorna (alltför) långsamt börjat vända neråt. När mötet är slut, om en vecka, kommer ett försenat slutdokument att hälsas med både lättnad och besvikelse. Lättnad över att man över huvudtaget kunde komma överens, besvikelse över att det överenskomna är så långt från det som skulle behövas.
Naftans lyktgubbekrans? Ett vackert och tidlöst uttryck för de irrbloss som fortfarande svävar kring våra liv i dagens motsvarighet till Villa Petrolia.
I fallet med bröderna Nobels fossilaffärer fanns inga begränsningar. I Baku finns fortfarande resterna kvar av deras ”Villa Petrolia”, en magnifik anläggning på drygt tio hektar med bostäder, skolor och till och med en teater för bolagets anställda. Marken på platsen var så indränkt med olja att inget kunde växa, men Robert Nobels bror Ludvig lät forsla in bördig jord från ett avlägset distrikt och färskt sötvatten från Volga. Snart blomstrade både affärerna och det artificiella paradiset i Villa Petrolia. Omkring 10 procent av grundkapitalet till Nobelpriset kom från bröderna Nobels lukrativa fossilindustri.
Men hur djupt man än borrar så tar oljan, som Linné konstaterade, förr eller senare slut. I samband med ryska revolutionen konfiskerades Nobels bolag av bolsjevikerna; det sägs att den unge agitatoriske georgier som senare skulle bli känd som Josef Stalin en tid arbetade som smörjare vid borrtornen i Baku. I samband med Robert Nobels död 1896 publicerades en dödsruna med bland annat följande rader: ”Det ville mod och det ville märg/till sådant ett värf som hans:/att söka bland Kaukasus’ ogina berg/efter naftans lyktgubbekrans.”
Naftans lyktgubbekrans? Ett vackert och tidlöst uttryck för de irrbloss som fortfarande svävar kring våra liv i dagens motsvarighet till Villa Petrolia. Vilken plats kunde vara mer passande för att en gång för alla avsluta den fossila tidsåldern.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
