Det känns som när Berlinmuren föll – fast tvärtom.
Det är en vän som skriver, sent på onsdagskvällen när insikten om vad som hänt börjar nå botten av själen. En dag av dy och gyttja. Men ändå. Plåstret avrivet. Ett slags klarhet kring förutsättningarna. I New York Times konstaterar författaren Masha Gessen att USA inte längre kan beskrivas som ett splittrat land, utan en nation som totalt domineras av en ”trumpiansk affekt”.
För egen del fördrev jag tiden fram till presidentvalet med att läsa om två klassiska svenska romaner om detta mäktiga och märkliga land: Sven Delblancs mörka ”Åsnebrygga” från 1968 och Lars Gustafssons lyckliga lilla mästerverk ”Tennisspelarna” från 1977. Huvudpersonerna i böckerna är båda gästprofessorer i skandinavisk litteratur, Delblanc i Berkeley i Kalifornien och Gustafsson i Austin, Texas.
Hos Gustafsson är himlen ljusblå, doften av hasch och ljudet av en frisbee hänger i luften. Han cyklar med ett hårdsträngat stålracket och Nietzsches ”Jenseits von Gut und Böse” i ryggsäcken, möter studenter i skägg och avklippta jeans. Vietnamkrig och lågkonjunktur men överallt smaragdgröna gräsmattor, skuggande pekanträd och en mild bris från Mexikanska golfen. I en episod vill rektorn för universitetet tvinga en gästande dirigent att sätta upp Verdis opera ”Aida” med levande elefanter på scenen, eftersom elefanten är det republikanska partiets totemdjur.
Orden kunde vara skrivna i dag. ’Alla någorlunda välinformerade vet att han ljuger, men vad betyder det?’
Sven Delblancs dagsboksroman från Kalifornien har dystrare tidsfärg. Den utspelar sig under den oroliga valrörelsen 1968, full av studentprotester och politiskt våld. Demokraten Hubert Humphrey sticker fram huvudet som ”en arg sköldpadda”, hans motståndare Richard Nixon är på väg att väljas till president. ”Bristen på god information tycks i detta land skapa ett mentalt tillstånd av mild paranoia, av osäkerhet, misstro och fruktan”, skriver Sven Delblanc.
Den nye presidenten, menar han, ”följer den agitatoriska metod som tycks vara den gängse i detta land: han vädjar inte till människors hopp utan till människors fruktan. Han talar om den ekonomiska politiken och vädjar till väljarnas fruktan för ekonomisk ruin. Han vädjar till skräcken för ryssarna och talar om USA:s militära underlägsenhet. Han vädjar till skräcken för de svarta och talar om lag och ordning”.
Orden kunde vara skrivna i dag. ”Alla någorlunda välinformerade vet att han ljuger, men vad betyder det? Att vädja till människors fruktan ger utdelning vid valurnorna”, skriver Delblanc om den tillträdande presidenten.
Finns det en tröst i att vårt predikament på detta sätt tycks tidlöst? Att andra har upplevt sin tid precis som vi upplever vår?
Det finns naturligtvis en viktig skillnad. Richard Nixon var en skurk. Hans handlingar fick konsekvenser. Donald Trump är en fascist. Hans handlingar får det inte. Om du undrar vad du skulle ha gjort under fascismens framväxt i tidigare skeden av historien kan du sluta undra. Du skulle göra precis det du gör just nu.
Många grips av impulsen att vända blicken från USA och lägga sig i ett slags mental fosterställning. Det kan man gärna göra – så länge man förstår att det som har hänt i USA också kan hända här, men att det inte behöver göra det. Att Donald Trump i januari kan utropa sig till en mer eller mindre totalitär ledare för världens hittills viktigaste demokrati betyder inte att världen som vi känner den är förlorad. Också auktoritära rörelser föder motrörelser.
Ingen kan i dag förutse vilka motrörelser som kommer att födas under de kommande fyra åren
Det var knappast en slump att metoo-rörelsen uppstod under Donald Trumps första presidentperiod, delvis som en reaktion på hans manifesterade övergrepp och ohöljda kvinnohat. På ett liknande sätt kanaliserade Black lives matter-rörelsen efter mordet på George Floyd 2020 en frustration över hur rasismen fick allt friare spelrum under hans regim. Att Trump vägrar acceptera vetenskap och verklighet hindrar inte att många amerikanska delstater och delar av näringslivet redan har inlett en ostoppbar rörelse som går emot hans klimatförnekande svada.
Halmstrån? Ja, kanske. Men ingen kan i dag förutse vilka motrörelser som kommer att födas under de kommande fyra åren.
Det är visserligen sant att en majoritet i kongressen och allt fler lismande ledamöter i Högsta domstolen denna gång ger presidenten en mer oinskränkt makt. Men lika sant att demokratins och förnuftets skyddsräcken är beroende av fler institutioner än så. I slutändan är det vi själva som upprätthåller dem.
I ett avslutande credo i ”Åsnebrygga” vänder sig Sven Delblanc, annars inte känd som en radikal fyrbåk, mot ”domedagspessimismens tro” på människan som ett simpelt kreatur, utan makt att forma sin egen framtid. Bara genom att konfrontera sin egen svartsyn klarar han att se klart på framtiden.
”Du bor granne med det mörka landet, vars namn är Förtvivlan”, skriver Delblanc i en vacker passage. ”Men din skyldighet är att gå in i det mörka landet och återvända och fortsätta leva som om mörkret inte fanns. Att bejaka mörkret är att bejaka det bestående onda. Det är inte sanningen du bejakar i det mörka landet, det är din egen längtan efter undanflykt och ro.”
Det är denna insikt som kommer när förutsättningarna klarnar
I stället pläderar Delblanc för en annan sanning. ”Ett biologiskt släkte kan inte på en gång hotas av undergång och inse att hotet föreligger”, skriver han. ”När tvånget genomskådats tränger vi in i frihetens situation, där verkligheten och historien är i vår makt.”
Det är denna insikt som kommer när förutsättningarna klarnar. När en gammal mur faller, eller en ny reser sig.
”När du sett din fångvaktare i ansiktet, när du har nämnt honom vid namn, då är du redan på väg ut ur ditt fängelse”, skriver Sven Delblanc. ”Är frigörelse möjlig? Mitt svar är ja.”
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
