Vilse i pannkakan? I så fall ett passande predikament ända sedan 1975.
Ja, det har hunnit gå 50 år sedan Staffan Westerbergs klassiska barnprogram om pojken som hör röster inne i den gigantiska pannkakan som förelagts honom som måltid. När man vände på pannkakan uppträdde mycket riktigt en hel värld, inklusive makthungriga storpotäter som vill lägga under sig ännu större potatisland. Tidlöst.
Det är SVT:s fina nyårsprogram ”Året var 1975” som påminner om att den uppochnervända världen fanns redan på Staffan Westerbergs tid – i detta fall även i form av terrorister på västtyska ambassaden och dessa ”satans mördare” i diktaturens Spanien.
Storpotäten var med andra ord inte ensam om att sätta skräck i det uppväxande släktet för 50 år sedan.
För min egen del hade 1975 års stora skrämselhicka dock sitt ursprung någon annanstans, närmare bestämt i Ingmar Bergmans filmatisering av Mozarts opera ”Trollflöjten”. Jag råkade smyga förbi de vuxnas tv en sen kväll och har sedan dess aldrig kunnat glömma den – vare sig den lilla flickans gåtfulla leende under ouvertyren eller den fasansfulla vandringen mellan eld och förvridna kroppar mot slutet av filmen. Jag var länge förvissad om att helvetet var beläget rakt under Drottningholms slottsteater, på samma sätt som Staffan Westerberg trodde sig veta att ett fantasilandskap existerade under hans pannkaka.
För femtio år sedan handlade det som bekant om att motverka kommersialismens skadeverkningar på kulturen. I dag snarare om att motverka kulturens skadeverkningar på kommersialismen
Om någon i dag tvingade mig att upprätta en lista över kulturhistoriens främsta verk är det inte omöjligt att jag skulle placera Mozarts ”Trollflöjten” allra överst. Ingen annanstans finns samma svindlande spännvidd mellan livets alla känslolägen, ingen annanstans samma växelverkan mellan ljus och mörker, skratt och skräck, simpel förväxlingsfars och bråddjupt existentiellt drama. Det är saga, dikt och dröm – där kärleken och människans inre småleende till slut övervinner mörkret.
Ingmar Bergmans film premiärvisades på nyårsdagen 1975 och hade föregåtts av en omfattande debatt om de stora ekonomiska resurser som Sveriges Television satsat på projektet. I en huvudledare i Dagens Nyheter raljerade Olof Lagercrantz över både den dyra tv-produktionen som svävade ”högt, högt över vardagens slit i myrstackarna” och den leende flickan i ouvertyren, som han såg som en symbol för Bergmans grandiosa självupphöjelse. På DN:s löpsedel och förstasida däremot ägnades stort utrymme åt flickans identitet. Hon visade sig heta Helene Lindgren, gå sjätte året på Operans balettskola och även ha en roll i själva filmen – som kanin.
Barn-tv och opera på ledarsidor och löpsedlar? Man kan konstatera en viss skillnad i utsikterna inför kulturåret 1975 och det som nu ligger framför oss. För femtio år sedan handlade det som bekant om att motverka kommersialismens skadeverkningar på kulturen. I dag snarare om att motverka kulturens skadeverkningar på kommersialismen.
I samband med förra årets kulturbudget uppmärksammades det att kulturens andel av den totala statsbudgeten låg på 0,65 procent, den lägsta andelen på tjugo år. Av regeringens reformutrymme på 60 miljarder kronor fick kulturen endast 114 miljoner. Många svenska kulturinstitutioner vittnar om att de går mot en ekonomisk sotdöd. Kulturminister Parisa Liljestrand kontrar med ökade krav på sponsring och privat finansiering.
Goethe (känd författare, dock ej svensk) hade sammanfattat projektet så här: Man märker avsikten och blir beklämd
Därtill fortsätter den allt mer fiaskoartade processen med att ta fram en svensk kulturkanon. I veckan lämnade litteraturvetaren Peter Luthersson utredningen, av privata skäl. Förra året hoppade även läsfrämjaren Marlen Eskander av, då hon menade att ”tolkningen av uppdraget blivit alltför subjektiv”.
Den inbyggda självmotsägelsen i den svenska kanonkonstruktionen är lätt att identifiera. Syftet har aldrig varit att stärka kulturens eller bildningens ställning i samhället, utan att konstruera en potemkinkuliss för att tillfredsställa nationalistiskt sinnade politiker. Goethe (känd författare, dock ej svensk) hade sammanfattat projektet så här: Man märker avsikten och blir beklämd.
Ännu större blir misslyckandet i ljuset av de nedskurna anslagen till folkhögskolor och studieförbund. Det finns en bedrövlig ironi i att den regeringskonstellation som försöker lansera en svensk kulturkanon är densamma som den som riktar ett dråpslag mot den svenskaste kultur- och bildningsform som finns. Bara i en förvriden tid som vår är en sådan makaber manöver möjlig: att med pekfingret huta åt dem ska som ska ta del av kulturen och samtidigt visa långfingret till dem som skapar den.
Det hade kunnat vara annorlunda. I sitt nyårstal poängterade Finlands president Alexander Stubb – ingalunda någon vänsterbliven wokeaktivist – att bildning och folkbildning borde vara självklara led i demokratins och nationens uppbyggnad och försvar. ”Säkerhet handlar också om kultur, utbildning och civilisation”, sade Stubb. ”De utgör vår mentala försörjningsberedskap.”
Finns det plats över på kanonlistan i augusti får man gärna kasta in Staffan Westerbergs pannkaka också
Den 30 augusti ska den krisande kanonkommittén – om den då fortfarande finns kvar – presentera sitt betänkande. Ett anspråkslöst förslag är att då inkludera ”Trollflöjten” på listan över omistlig svensk kultur. Om inte annat som påminnelse om att det också i framtiden måste finnas musiker som kan framföra den. 1975 försvarade den dåvarande teaterchefen på TV2 Lars Löfgren storsatsningen: ”Vi måste i fortsättningen få frihet och resurser för kvalitetssatsningar av det här slaget för att kunna ta ett kulturansvar. Det är nu televisionen måste hoppa, sparka och leva för att inte bli överdragen med plast”, sade Löfgren.
Satsningen visade sig klok. De uppskattningsvis 2,6 miljoner kronor som produktionen kostade fick man igen mångfalt i utländska sändningsrättigheter.
Och för all del. Finns det plats över på kanonlistan i augusti får man gärna kasta in Staffan Westerbergs storpotät också. Hans aktualitet lär knappast minska i de härsklystna techkapitalisternas tidsålder. Serien slutar med att pannkakan, liksom så mycket annat i vår tid, kapar förtöjningarna till verkligheten och far ut i rymden som ett flygande tefat.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
