Det finns en förtjusande anekdot om Johannes XXIII, påve mellan 1958 och 1963 och känd bland annat för sitt lediga rörelsemönster på Roms gator. Vid ett tillfälle ska han ha approcherats av en romersk dam av bättre släkt som angav synpunkter på hans utseende. Det påvliga svaret blev avväpnande: ”Signora, ni glömmer att konklaven inte är en skönhetstävling.”
Så sant. Däremot är påven en projektionsduk, vilket blev tydligt när den amerikanske kardinalen Robert Prevost på torsdagen valdes till den katolska kyrkans nya överhuvud. Vissa ser den nyvalde påven Leo XIV som en progressiv humanist i Franciskus anda. Andra som en skändlig globalist och företrädare för den vederstyggliga woke-rörelsen. Förmodligen avspeglar det stora mediala intresset de högt uppskruvade förväntningar som många nu knyter till den nye påvens förmåga att laga en söndersliten och svårt sargad värld.
Man får ta fiktionen till hjälp för att påminna sig om att Guds utsände på jorden, när allt kommer omkring, bara är en vanlig människa. Anthony Burgess väldiga roman ”Jordiska makter” från 1980 är en storslagen resa genom 1900-talets politiska, religiösa och moraliska omvälvningar, från första världskriget över till fascismens framväxt och nazisternas koncentrationsläger, men också en av världslitteraturens bästa berättelser om en påve. I romanens fiktion heter han Gregorius XVII och är svåger till berättaren, den homosexuella bästsäljarförfattaren Kenneth Toomey.
Påvens heliga roll spiller över i den sekulära världen eftersom han oupphörligen påminner om att varje människa har friheten och ansvaret att göra sina egna moraliska val
Den katolske konträren och bråkstaken Burgess gjorde ingen hemlighet av att Gregorius XVII var modellerad efter den inledningsvis citerade Johannes XXIII, som han avskydde. Gregorius XVII skildras som hänsynslös, briljant och bildad samt oformligt fet, med en fäbless för mat, alkohol och gambling. Därtill har han inte så få diaboliska drag – Burgess utnämnde till och med hans verkliga förlaga till ”djävulens sändebud”. Vid ett tillfälle bevittnar den blivande påven utan att ingripa hur nazister torterar en ung flicka, samtidigt som han uträttar en rad goda gärningar och aldrig sviktar i sin tro på människans inneboende godhet.
En komplex – och därför förmodligen sann – gestaltning av ett av världens mest betydande (och betungande) ämbeten. Påven är alltid alla människors fantasi. En fyrbåk i kampen mot tyranniet? En repressiv symbol för en av världens mest konservativa institutioner? Eller en god herde som, i en värld av våldsamma ytterligheter, kan visa att kompromissen fortfarande är en av skapelsens finaste uppfinningar?
Anthony Burgess hade rätt när han skrev att påvens heliga roll spiller över i den sekulära världen eftersom han oupphörligen påminner om att varje människa har friheten och ansvaret att göra sina egna moraliska val. I samspelet mellan himmelska och jordiska makter finns ingen som har samma auktoritet.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
