”Vi har en hemläxa att göra.”
Det var Sveriges energi- och näringsminister Ebba Busch som stod för sommarens understatement. Tidpunkten var en sen fredagseftermiddag i juli, nyhetscykelns motsvarighet till att lägga en hund begraven på en mycket mediebeskuggad plats.
Vad läxan gällde? Vi tar det från början.
Den 27 juni skickar den regering där Busch är högst ansvarig för energi- och klimatpolitiken in Sveriges uppdaterade nationella energi- och klimatplan till EU-kommissionen. Det låter precis lika tråkigt som det är, för budskapet i den 328 sidor tjocka luntan är enkelt: regeringen erkänner att man kommer att misslyckas med att nå flera av EU:s klimatmål. Det är, förutom ett lagbrott, en djup skam. Grundorsaken är den omtalade reformen med sänkt reduktionsplikt i drivmedel, som i ett slag ökade Sveriges utsläpp av växthusgaser eftersom den inte ersattes med andra åtgärder för att tillräckligt snabbt minska utsläppen från transporter.
Vi är – som klimatforskaren Johan Rockström uttrycker det – på väg att lämna ’livets korridor’
Nyheten om detta nationella fiasko uppmärksammas ungefär lika sparsamt som andra nyheter brukar uppmärksammas vid denna tid på året. Ett av undantagen är DN:s ledarsida, som helt korrekt konstaterar att Sverige nu slutgiltigt har gått från att vara föregångare till att bli en bromskloss inom EU:s klimatarbete. I stället för att leda utvecklingen i den gröna omställningen har Ebba Busch och Ulf Kristersson valt att sätta sig i knät på de vetenskapsförnekande konspirationsteoretikerna i Sverigedemokraterna, vars politik i korthet går ut på att öka de svenska utsläppen i stället för att sänka dem.
Detta är alltså själva sakinnehållet i Ebba Buschs hemläxa. Det går helt enkelt inte att bedriva en rationell klimatpolitik ihop med ett parti som består av klimatförnekare.
Så kom söndagen den 21 juli, två dagar efter att Ebba Busch tog med sig sin hemläxa på semester. Denna dag blev, meddelade EU:s klimattjänst Copernicus, den varmaste som någonsin uppmätts på jorden. Också detta följdriktigt. Som en konsekvens av människans utsläpp är världen nu lika varm som den var för 125 000 år sedan. Vi är – som klimatforskaren Johan Rockström uttrycker det – på väg att lämna ”livets korridor”, det vill säga den era av klimatmässig stabilitet där förutsättningarna för vår civilisation både skapats och utvecklats.
Rent konkret har detta under sommaren tagit sig uttryck på flera sätt. I Sverige begravs bilar i vattenmassor, och skyfall spräcker Europavägarnas körbanor. Avföring och toalettartiklar spolas ut i vattnet när människor badar.
I andra länder torkar hela sjöar bort, medan skogarna brinner. Över hela världen slås temperaturrekord på löpande band och mängden extrema temperaturhändelser är bortom vad forskarna tidigare sett eller trott vara möjligt. Samtidigt plöjer fossilbolagen ner mer pengar i nya olje- och gasfyndigheter än de gjort sedan Parisavtalet 2015.
Ju mer ovedersägliga tecknen blir på krisen, desto mer utbreder sig tystnaden. Allt fler famlar efter nya sätt att komma ur detta till synes hopplösa existentiella extremtillstånd.
’Den som förlorar hoppet om skeendet är feg, men den som hoppas på människan och hennes villkor är en dåre.’
”Hoppet gör comeback”, sade Michelle Obama på de amerikanska demokraternas konvent i veckan. Och det låter sig sägas. I sin nya bok ”Hopp!” gör författaren Per Wirtén ett lovvärt försök att finna vägar vidare för det han kallar ”hoppets princip”. Också flera av dem som talat i årets ”Sommar” i P1 har på olika sätt försökt ladda detta utslitna ord med ny och meningsfull innebörd. Regissören Suzanne Osten talade om hur det är motståndet i världen som ger energi och lust. Den evige optimisten Lasse Berg hittade hoppet i människans inre natur, den samarbetande, som kommer att få oss att överleva. Författaren Judith Kiros föreställde sig att död och förlust ger oss levande ett uppdrag: att förverkliga en värld där det som gått förlorat hade kunnat fortsätta finnas – helt enkelt tänka oss en annan värld som vi gemensamt agerar för att skapa, även om vi aldrig kommer att uppleva den. Hoppet blir här en livshållning; en klarsynt konfrontation med världen, inte en rationell sammanställning av möjliga utfall.
Per Wirtén hänvisar i sin bok till den franske författaren Albert Camus berömda citat: ”Den som förlorar hoppet om skeendet är feg, men den som hoppas på människan och hennes villkor är en dåre.”
40 miljarder. Det blev alltså priset för Ebba Buschs hemläxa – samt den nota som svenska skattebetalare nu får betala
Också den svenska klimatplanen är, hur prosaiskt det än kan låta, en del av detta existentiella drama. Den verklighetsfrånvända politik som regeringen för på klimatområdet – det senaste är ett förslag om att avskaffa flygskatten – är ett sätt att bryta ner den frihet som är hoppets förutsättning. Den tömmer tillvaron på luft, gör oss nedstämda, modlösa, förtvivlade. Till och med tankesmedjan Timbro tycks ha tröttnat. Regeringens populistiska klimatpolitik är ett sänke, skrev Thea Erlandsson under sommaren.
Historien om Ebba Buschs dyrköpta hemläxa avslutas måndagen den 22 juli – en dag som händelsevis slog det tidigare värmerekordet från söndagen. Denna dag kan DN:s Pia Gripenberg berätta att Sverige är det enda EU-landet som inte har begärt pengar ur EU:s gigantiska coronafond. Skälet är att Sverige efter den sänkta reduktionsplikten inte längre uppfyller villkoren för att få några pengar ur fonden.
Sammanlagt handlar det om 40 miljarder kronor – pengar som Sverige hade kunnat använda för investeringar i främst digitalisering och konstruktivt klimatarbete.
40 miljarder. Det är alltså priset för Ebba Buschs hemläxa – samt vad svenska skattebetalare nu får betala för att hon och hennes ministerkolleger har gett ett antal fantaster från Sverigedemokraterna fritt spelrum i regeringskansliet.
”Att ställa frågan om den absurda världen är att fråga: ’Ska vi finna oss i förtvivlan utan att göra någonting åt den?’ Jag utgår från att ingen ärlig person svarar ja på det”, skriver Albert Camus.
En existentiell minnesbeta, minst sagt. Kommer Ebba Busch ta den till sig?
Läs fler krönikor av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
