”Det är inte sant att Evert Taube är död”.
Så skrev Expressens tidigare chefredaktör Bo Strömstedt i sin nekrolog över den svenske nationalskalden.
Och han gjorde det flera år före Taubes död.
Sedan länge anteciperade dödsfall, som söndagens med den 100-åriga presidenten och hedersmannen Jimmy Carter, ger ofta upphov till vissa mediala komplikationer. I USA uppmärksammas nu att Carters sista hälsning till det amerikanska folket blir att flaggorna på officiella byggnader kan komma att vaja på halv stång när Donald Trump svärs in som president den 20 januari.
Viss munterhet har det även väckt att New York Times nekrolog över Carter visade sig vara skriven av författaren och journalisten Roy Reed, som själv gick bort 2017. Tidningen löste dilemmat med att infoga ytterligare en artikelförfattare – från de levandes skara.
Författaren Lars Widding fick ringa in en ny runa från en telefonkiosk i Sigtuna
Men den förhandsskrivna nekrologen är, som Bo Strömstedt slår fast i sina memoarer ”Löpsedeln och insidan”, en vansklig genre. Det handlar om själva känslan av härmad eller föreställd sorg; det sägs att Per Wästberg hade för vana att efter styrelsemiddagar i Dagens Nyheter gå hem och förhandsskriva en nekrolog över någon bemärkt författare, eftersom han ansåg att sammanträdet hade försatt honom i en för ändamålet passande sinnesstämning.
Paradexemplet är när den gamle kungen Gustav VI Adolf låg på sitt yttersta 1973 och Expressens redaktionschef upptäckte att nekrologen över kungen var skriven av tidningens förste chefredaktör Ivar Harrie, själv död sedan några månader. Författaren Lars Widding fick ringa in en ny runa från en telefonkiosk i Sigtuna.
”De mortuis nil nisi bene”, brukar man säga – om de döda inget annat än gott. Kanske är det ett sista hederstecken för en generation av allt friskare celebriteter: att överleva också sina minnestecknare.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
