En kung kan tala på olika sätt.
Samma dag som den svenske monarken Carl XVI Gustaf killgissar i medierna inför klimattoppmötet i Belém i Brasilien framträder även hans fiktiva danska motsvarighet Claudius på Dramaten.
Han gör det i skådespelaren Shanti Roneys gestalt, i ett hycklande tal om hur tragiskt det är att bevittna unga människors våld, hat och aggressioner. Kan de inte, undrar den skamlöse mördaren, visa ett mått av självinsikt och behärskning? Så att vi alla kan gå en ljusnande framtid av fred, välstånd och trygghet till mötes? Nåja, låt oss för all del vända blad!
Mattias Anderssons uppsättning av ”Hamlet” på Elverket i Stockholm är vidunderlig teater, av den sort som sitter kvar i kroppen i veckor efteråt. I centrum står Gustav Lindhs Hamlet, tragisk huvudperson i en tid där alla värden kollapsar och såväl kriget som framtidens kaos kommer allt närmare. Uppsättningen är djupt solidarisk med de unga människor som i dag upplever att de är fångade i en omöjlig situation, där de avkrävs handling och engagemang för att rädda en värld vars ruttenhet de är är oskyldiga till. Varför agerar de inte? Varför tar de inte ställning?
Det brott Claudius har begått är detsamma som hela vår kultur är på väg att begå – en förbrytelse mot den grundläggande etik som vår civilisation vilar på: den att våra handlingar får konsekvenser. Vår tids tyranni står för motsatsen till denna etik. Gör vad du vill! Bejaka dina lägsta instinkter! Ingen kommer ändå att bry sig!
’Måhända nyttjar han till mitt fördärv / min svaghet, min melankoli – han har / en väldig makt med den som blivit sorgtyngd’
Konsekvensen blir ett samhälle där medborgarna tappar tron på att någonting betyder något över huvud taget. Det vill säga precis vad alla auktoritära ledare önskar sig. En värld befolkad av handlingsförlamade tvivlare eller cyniska nihilister. Avsikten är att vi, likt Hamlet, ska lägga oss i mental fosterställning.
”Måhända nyttjar han till mitt fördärv/min svaghet, min melankoli – han har/en väldig makt med den som blivit sorgtyngd”, säger Gustav Lindh i uppsättningen på Elverket.
Det finns förvisso goda skäl till en denna dysterhet. Strax före klimatmötet i Belém publicerade en av vår tids mest förmögna och uppburna hovmän, techmiljardären Bill Gates, en lång artikel där han lade ut sina tankar om framtiden. Gates gav 2021 ut boken ”Så undviker vi klimatkatastrofen” men har nu skrivit om sina repliker så att de bättre ska kunna utsägas i den rådande politiska dramaturgin. ”Även om klimatförändringarna kommer att få allvarliga konsekvenser – särskilt för människor i de fattigaste länderna – kommer de inte att leda till mänsklighetens undergång”, skriver han nu. ”Människor kommer att kunna leva och frodas på de flesta platser på jorden under överskådlig framtid.”
Vidare kritiserar Gates alarmism och ”undergångsretorik” och menar att ”stora delar av klimatrörelsen fokuserar alltför mycket på kortsiktiga utsläppsmål”. I stället, argumenterar han, borde mindre pengar läggas på åtgärder för att minska utsläppen och mer på klimatanpassning och på bekämpning av fattigdom och sjukdomar.
”Upp flyger orden, tanken stilla står”, lyder ett av de klassiska citaten ur ”Hamlet”. Gates artikel har mycket riktigt mött omfattande kritik. För det första för att den fattigdom och det mänskliga lidande som han anser bör bekämpas i många fall är en direkt eller indirekt konsekvens av just klimatförändringarna. För det andra för att det på lång sikt inte finns några större hot mot utvecklingsländerna än klimatkrisen – om inga samordnade åtgärder vidtas kan uppvärmningen mycket väl leda till att vi som art överskrider gränsen för vår anpassningsförmåga.
Inte heller skriver Gates ett enda ord om vilka som skapat denna situation. Varken klimatkrisen eller världsfattigdomen är några naturgivna fenomen utan resultatet av politiska beslut och prioriteringar. Och dessa prioriteringar dikteras i allt högre utsträckning av just den grupp människor som Bill Gates tillhör: de superrika. Gates kan lägga hur många miljarder han vill på filantropisk verksamhet, men det hindrar inte att vår tid alltmer liknar en ren oligarki, där den ekonomiska makten smälter samman med den politiska. Den brittiske författaren George Monbiot konstaterar syrligt att ju rikare Gates och hans kolleger blir, desto mer kan de böja staten och det ekonomiska systemet efter sin vilja – och försäkra sig om att bli ännu rikare.
’Fast det är galenskap är det i alla fall metod i galenskapen’, lyder ett annat av de bevingade talesätten ur ’Hamlet’
Pengar finns i överflöd. Nyligen visade organisationen Oxfam att de tio rikaste miljardärerna i USA bara under det senaste året ökade sina förmögenheter med nästan 700 miljarder dollar. Bara den summan – ökningen av tio personers rikedom – är långt högre än den årliga kostnad som krävs för att utrota extrem fattigdom i hela världen.
Det kan också vara värt att påminna om att tidskriften Science häromåret publicerade en rapport där en grupp forskare räknat på hur mycket det skulle kosta att uppnå de snart dödförklarade utsläppsmålen i klimatavtalet från Paris. Det visade sig att bara en mindre del av de pengar som satsades för att få igång världens ekonomi efter coronakrisen – vid den tidpunkten 12,2 tusen miljarder dollar – hade varit tillräcklig för att nå FN:s utsläppsmål. De årliga energiinvesteringar som skulle behövas för att nå 1,5-gradersmålet var, enligt forskarnas beräkningar, bara tio procent av de totala stimulanspaketen.
Tio procent.
”Fast det är galenskap är det i alla fall metod i galenskapen”, lyder ett annat av de bevingade talesätten ur ”Hamlet”.
Följaktligen hyllades Bill Gates artikel av Donald Trump, den som genom att slakta biståndsmyndigheten USAID har gjort mer än någon annan för att öka risken för fattigdom och sjukdomar i världen: ”Jag (VI!) har just vunnit kriget mot klimatförändringsbluffen. Bill Gates har äntligen erkänt att han hade helt FEL i frågan. Det krävdes mod att göra det, och för det är vi alla tacksamma. MAGA!!!”
Så talar vår tids kungar.
Till skillnad från Hamlet är vi inte fångade i en förutbestämd dramaturgi
På Elverket dras, efter Claudius hycklande slutmonolog, blåa presenningar över hela scenen, som för att täcka över en svunnen civilisation. Uppsättningen är den sista som spelas i denna magnifika teaterlokal som nu försvinner till följd av en kulturpolitik som vet priset på allt men värdet av inget.
Finns det något att hoppas på?
Ja. Till skillnad från Hamlet är vi inte fångade i vare sig en förutbestämd dramaturgi eller i en sorgtyngd melankoli som hindrar oss från att tala, tänka eller agera själva.
Än så länge kan vi skriva våra egna repliker.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
