Hjärnröta.
Det är, enligt Oxford Elementary Dictionary, årets ord 2024.
Någon däremot?
Det engelska ordet, ”brain rot”, avser ursprungligen det tillstånd som unga personer säger sig hamna i efter att ha överkonsumerat sigma boy-videor, meningslösa pranks och AI-genererat nonsens på Tiktok och andra sociala medier. Den ärevördiga brittiska ordboken förklarar det som en ”förmodad försämring av en persons mentala eller intellektuella tillstånd”. I överförd bemärkelse låter det som något som kan beskriva en hel tidsanda.
Kollektiv hjärnröta. Ny global pandemi. Extremt smittsam. Kan leda till döden.
Den fruktade farsoten sveper dessutom över världen vid sämsta möjliga tidpunkt – närmare bestämt under det varmaste året som någonsin uppmätts på jorden. Det är ingen liten sak. Världen är nu lika varm som den var för 125 000 år sedan, temperaturrekord slås på löpande band och mängden extrema temperaturhändelser är bortom vad forskarna tidigare sett eller trott vara möjligt. Vi är – som klimatforskaren Johan Rockström brukar uttrycka det – på väg att lämna ”livets korridor”, det vill säga den era av klimatmässig stabilitet där förutsättningarna för vår civilisation både skapats och utvecklats.
Hjärnröta, som sagt. Redan 1939
Ju mer ovedersägliga tecknen på detta blir, desto mer utbreder sig tystnaden och desto mer vildsint blir den rent förnuftsfientliga responsen. De stora fossilbolagen plöjer i dag ner mer pengar i nya olje- och gasfyndigheter än vad de gjort sedan Parisavtalet 2015. På allt fler håll i världen går klimatförnekare och vetenskapsskeptiker framåt. ”Enligt all erfarenhet söker människan i sin självbedövningsdrift om möjligt göra sig kvitt de faror, varom hon är dunkelt medveten, genom att helt enkelt förklara dem för obefintliga”, skriver den framsynte författaren Stefan Zweig i romanen ”Hjärtats oro”.
Hjärnröta, som sagt. Redan 1939.
Det hör till god ton i nyårssammanfattningar att hitta något förmildrande att säga om det gångna året, också i en tid av institutionaliserat vansinne. Eller åtminstone hitta några förklarande faktorer bakom bedrövelsen.
En av orsakerna finns, precis som fyndet i Oxford Elementary Dictionary antyder, i själva språket. Det är inte bara den fysiska världen som är på väg att bli en annan. Vi är också på väg att lämna en hel lingvistisk värld bakom oss – en värld där varje ord faktiskt betyder någonting.
Jag tror att det är detta som för många skapar en så stark känsla av unheimlich – kuslighet – i vår tid. Saker och ting ser ut som vanligt, de till och med låter som vanligt. Men allt är i grunden förändrat. Vi talar om ”supervalår” när alla kan se att det handlar om demokratins globala kollaps. Vi talar om en tillträdande ”president” och hans ”administration” när det i själva verket rör sig om en blivande envåldshärskare och hans anhang av fanatiska och maktgalna plutokrater.
Det är hela förtöjningen mellan språk och verklighet som kapats
Skillnaden mellan den gamla och den nya språkliga världen handlar inte bara om stilnivåer eller om gradskillnader i förhållandet till sanningen. Det är hela förtöjningen mellan språk och verklighet som kapats. En demokrati bygger på att både makthavare och medborgare upprätthåller ett ansvarsfullt förhållande till språket. Det är därför som det hittills har ansetts som en dygd att tala övervägt, genomtänkt och med omsorg om att de utsagor man presterar överensstämmer med sanningen. En underlåtenhet att följa dessa normer har bestraffats med sänkt förtroende, förlorade uppdrag och/eller framtida fördömelse.
I den nya världen har detta förhållande upphört att gälla. USA:s tillträdande president sade en gång i ett berömt uttalande att han skulle kunna gå ner på Femte avenyn och skjuta ihjäl någon utan att det skulle få några konsekvenser. Det gångna året har med förskräckande tydlighet bevisat den hypotesen.
I en essä i tidskriften The New Yorker från i höstas skildrade skribenten Joshua Rothman hur det offentliga språket i USA lyder under dessa nya lagar. Man säger saker utan spärrar, ju mer gränslöst och osammanhängande desto bättre. Förankringar till verkligheten eller verifierbar kunskap behövs inte – det är snarare en fördel om de uteblir, eftersom det tillåter den talande att fritt elaborera sina fantasier. Donald Trumps tal är typiska men inte unika exempel på hur halsbrytande associationer, grova påhopp och hopfantiserade lögner skapar ett förvridet mardrömslandskap, som vulgariserar världen och trivialiserar det meningsfulla. Det förflutna får inga konsekvenser och framtiden förlorar sin betydelse, eftersom allt uppgår i ett enda svindlande, svamlande nu.
”Ring lögnens makt från världens gränser ut”, heter det i den klassiska nyårsdikten som bönfaller om sanningen till ”oss som famla”. I dag är det en ny värdeskala som åkallas: ”Ring sanningens makt från världens gränser ut,/och ring in lögnens till oss som svamla.”
Jag vet att det anses ofint att påtala det, men en bärande beståndsdel i vår tids tragedi är dess bottenlösa dumhet
Men vår tids grasserande hjärnröta går djupare än så. Den angriper de fundament som gör oss till människor. Skärmarnas och de sociala mediernas algoritmer söker upp och finner de delar av oss som är mest förutsägbara, göder dem tills vår egen frihet förtvinar och dör. Kanske är detta det konkreta svaret på de dystopiska fantasierna om att den artificiella intelligensen kommer att ”utplåna mänskligheten”? Något våld kommer AI i så fall inte att behöva bruka, eftersom våra hjärnor inom kort kommer att vara stadda i ett tillstånd av frivillig förruttnelse. Jag vet att det anses ofint att påtala det, men en bärande beståndsdel i vår tids tragedi är dess bottenlösa dumhet.
Elon Musk och de andra techoligarkerna som nu utgör den nya världens maktbas hatar inte bara demokratin, utan också själva mänskligheten. Likt övermodiga mytologiska gudar bygger de rymdraketer och artificiell intelligens för att kunna forma världen efter sitt eget tyckande. Rötterna från fascismens födelse är tydliga. Också de första fascisterna föraktade i grunden människan – det jordbundna, sårbara och smutsiga som binder oss vid våra fysiska villkor. I stället drömde de om fart, maskiner, metall. Det är dessa fantasier USA:s tillträdande president nu ska förverkliga.
”Det stoftkorn vi kallar människa är nu för tiden inte att räkna med som vilja”, skrev Stefan Zweig i sin roman 1939.
Efter en decembermånad då Hosiannaropen – Rädda oss! – har klingat med större uppriktighet och allvar än tidigare bör naturligtvis något sägas även om den nya farsotens bekämpande. Begreppet ”brain rot” etablerades ursprungligen av författaren Henry David Thoreau – den primitivistiske civilisationskritikern som menade att människan uttrycker sitt sundaste förnuft när hon sover, eftersom uttrycksmedlet då huvudsakligen består av snarkningar. I sin klassiska bok ”Walden” från 1854 framlägger Thoreau en önskan att samhällets ledare skulle lägga lika mycket kraft på att bota tidens ”hjärnröta” som de lägger på att motverka ”potatisrötan” på åkrarna i England.
”Medan England försöker finna ett botemedel mot potatisrötan, skulle inte samtidigt någon försöka bota den hjärnröta som grasserar över betydligt större områden och med än värre effekter?” skrev Thoreau.
Föga anade den gamle eremiten hur rätt han skulle få.
Botemedlet? Precis som i fallet med fördärvade grödor handlar det om både politisk och privat potatispraktik
På Irland i början av 1800-talet var det just potatisrötan som låg bakom en av de största svältkatastroferna i modern tid.
Men de förödande konsekvenserna av sjukdomen var – lika lite som dess motsvarighet i människans tankeorgan – inte någon naturlag. I parlamentet satt förmögna godsägare som bromsade de reformer som kunde ha hindrat eller avhjälpt svälten. Bland annat vägrade de gå med på att sänka de höga tullarna, som gjorde att de kunde fortsätta att berika sig på folkets bekostnad. En miljon människor svalt ihjäl eller dog av sjukdomar, och ytterligare en miljon emigrerade till Nordamerika för att undkomma nöden.
Det är en historiens ironi att deras ättlingar nu kommer att hemsökas av en president och en klass av digitala och fossila godsägare som styrs av samma logik. Tillsammans kommer de inte bara att höja tullarna mot omvärlden utan också rasera de fördämningar som har hållit det mänskliga förnuftet jämförelsevis fritt från förruttnelse.
Botemedlet? Precis som i fallet med fördärvade grödor handlar det om både politisk och privat potatispraktik.
Odla inte fula knölar. Skörda dina tankar i tid. Förvara din hjärna på ett ställe som är svalt eller torrt.
Gott nytt år!
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
